Alla män är våldtäktsmän eller lilla gumman du skulle ju inte satt dig i den där bilen.

Ska vi prata om det här litegrann?

Kvinna fick skjuts hem – våldtogs.

Göteborgsposten skriver:

”En ung kvinna hoppade in i en främmande bil för att få skjuts hem. I stället blev hon våldtagen, rånad och utkastad av två män.

02.40: våldtäkt, Göteborg.

Natten till lördag erbjöds en ung kvinna skjuts i bil av två män i centrala Göteborg. Men några planer på att köra kvinnan hem hade inte männen, i stället våldtog de henne i bilen. Efteråt kastade männen ut kvinnan ur bilen, någonstans på centrala Hisingen. Men först sedan de rånat henne, bland annat på mobiltelefonen.- Det var en iphone med funktionen ”find my iphone”, så vi hittar dem och plockar in dem, berättar Johan Ljung, biträdande vakthavande befäl på polisen. Männen greps och det visade sig att bilen de satt i var stulen, i Tyskland. Förövarna, 20 respektive 23 år gamla, sattes i förvar i väntan på ytterligare förhör.”

 

Upp med en hand alla som tror att väldigt många kommer reagera undefär såhär: ”Men det får hon väl fatta själv, hon kan ju inte lita på någon hon inte känner, varför satte hon sig i en bil med två killar, hon får skylla sig själv.”

Samtidigt som väldigt många är upprörda över att kvinnor säger att de ser alla män som potentiella våldtäktsmän och därför är oroliga när de är ensamma utomhus. Men om en nu inte ser alla män som potentiella våldtäktsmän utan faktiskt litar på sina medmänniskor, litar på män, och en sån här sak händer. Vad ska en göra?

Det är sent på kvällen, den här tjejen kanske har suttit och pratat med de här killarna. Hon är trött, inte sugen på att åka spårvagn. De erbjuder att köra henne hem. Vad går genom hennes huvud? Alla förmaningar hon nånsin hört, inte lita på främmande män, inte åka med folk hon inte känner, akta sig ordentligt. Men de verkar ju schyssta och de ska ju bara skjutsa henne hem. Hon sätter sig i bilen och åker med, hon bestämmer sig för att lita på dem. Alla män är ju faktiskt inte våldtäktsmän och de ska ju bara skjutsa henne hem.

Och de våldtar henne, rånar henne och slänger ut henne ur bilen.

Vad händer nu? Många kommer bli upprörda. Vilka svin, vilka äckel, vidriga as, vidriga våldtäktsmän. Hur kan en bete sig på det viset? Och sen kommer det komma smygande….varför satte hon sig i bilen? Vet hon inte vad som kan hända?

Litar du som kvinna på män kommer du bli shamad. ”Varför utsatte du dig för fara?”. Litar du som kvinna inte på män som kommer du att bli shamad. ”Varför säger du att alla män är våldtäktsmän? Manshatande rabiesfeminist!”

Det går inte att vinna i det här. Blir så maktlöst jävla rasande över tjejer, flickor, kvinnor, som blir utsatta för övergrepp & våldtäkter och att det får fortgå i den omfattning som sker samtidigt som det ursäktas från alla håll och kanter. Alla dessa som blir utsatta för övergrepp får gång efter annan för höra att det är deras fel. Kanske inte rakt ut, men ni vet, lite förtäckt sådär. Varför gjorde du så, varför gick du där, du hade kunnat förhindra det…

Ska vi ta tid på hur lång tid det tar i det här fallet?

När en är sjuk har en tid att titta på film

Jag har varit sjuk så de senaste dagarna har varit netflix-fest. Visste ni att de hade en ”Gay & lesbisk”-kategori? För det första: Varför behöver detta vara en egen kategori? För att ”vanliga” människor inte ska råka titta på en film om två tjejer eller va?! Det är inte som att alla filmer om två tjejer som blir kära i varandra handlar om samma sak. Plötsligt får vi en underkategori med så skilda titlar som ”Brokeback Mountain”,  ”Another Gay Movie” och även ”Tillsammans.” Det blir bara ihopbuntat på ett väldigt spretigt vis tillsammans med dokumentärer om lesbiska par som vill skaffa barn och homofobiska ”komedier”. Samt även för det andra: sen när är lesbiska inte gay? Varför särskiljs det? Är tjejer och killar olika sorters homosexuella eller vad är grejen här?

Anyway. Bläddrade igenom och såg två filmer som jag vill rekommendera.

1. Mädchen in Uniform.

Låter ju väldigt dramatiskt och sådär och det är det också. Unga Manuela von Meinhardis, vars föräldrar just dött, blir av sin faster (eller moster? Alltid svårt med Aunt) inskriven på en strikt flickskola. Uppenbart lost blir hon kär i sin lärare Fräulein von Bernburg, vilket inte ses med blida ögon på 1910-talet. Filmen från 1958 är en remake, originalet kom 1931. jag blev ändå förvånad över hur pass frispråkigt det var rörande tjejernas relationer till varandra, hur de pratade om hur de blir kära i varandra, i sina lärare.

2. Christopher and his kind.

Författaren Christopher Isherwood åker på inrådan av sin kompis W.H. Auden till Berlin för att ragga på snygga killar. Alla ser ut som tanigare versioner av Tom of Finland-grabbarna  och Christopher (Matt Smith) är storögt och naivt förtjust i sitt nya liv. Men det är Tyskland på 30-talet och det blir mer förföljelse och bokbål än sex tillslut. Att se Matt Smith i en roll där han har sex och raggar på karlar blir lite av en kulturkrock för en Doctor Who-fangirl men han klär väldigt bra i brittiskt 30-talsmode iallafall.

Trevliga filmer. 90 minuter vardera. Utöver detta? Mer Doctor Who, lite Star Trek samt Conan the Barbarian. Den förtjänar nog ett helt eget inlägg men alltså…han knockar en kamel med ett knytnävsslag och biter ihjäl en gam. Så atte….

 

A som i Approved

A som i Approved, godkänd. En märkning som ska vägleda tittaren till en mer jämställd filmupplevelse. Eller?

A-märkningen är ett initiativ från Folkets hus och parkers biokedja i fyra städer i Sverige. Tanken är att märkningen ska fungera som en vägledning för den som väljer film. Är en film A-märkt så är den godkänd enligt Bechdel-testet. Detta utformades på 80-talet av serietecknaren Alison Bechdel och en film som klarar testet har minst två namngivna kvinnliga karaktärer, som talar med varandra i minst en minut om något annat än män. Detta kan ju anses vara ett lätt test, men som faktiskt verkar vara förvånansvärt svårt att uppfylla för många filmskapare.

Varför gillar jag inte det här? Är det inte ett lovvärt initiativ att en biograf vill visa filmer som i alla fall uppfyller lägsta möjliga krav på något slags jämställdhetsnivå? Jo, absolut. Dock tycker inte jag att Bechdel-testet fungerar särskilt bra för att påvisa någonting om en film utom just att det finns kvinnor med i den. Som diagnostiskt verktyg fungerar det då man tittar på en större produktionsmängd och kan ser trender och mönster rörande kvinnors medverkan i filmvärlden på ett tydligt sätt. Män är fortfarande överrepresenterade både bakom och framför kameran. I de fall då det finns kvinnliga karaktärer är de oftast stereotypiserat kvinnliga och i de fall när kvinnliga karaktärer talar med varandra handlar det oftast om att föra handlingen framåt för de manliga karaktärerna – kvinnorna talar om männen. För att påvisa mönster och strukturer är alltså Bechdel-testet relevant.

Den märkning som nu tagits fram att sättas på filmer som klarar Bechdel-testet blir dock mer problematisk. Drar man slutsatser om en specifik film utifrån rollistan & hur karaktärer interagerar med varandra så klarar t.ex. inte den aktuella filmen Gravity testet – trots att Sandra Bullock spelar en avsexualiserad kompetent karaktär som bär upp filmen, något som är väldigt ovanligt för en kvinnlig karaktär i en långfilm. Däremot Paranormal Activity 4, en film som många inte skulle tänka på som kvalitativ, den passerar med flying colours.

Dessutom, porr. En majoritet av det som kallas lesbisk porr (trots att det är straighta tjejer som agerar för straighta mäns ögon) blir med råge godkänt enligt Bechdel-testet. Candi och Cristal pratar utförligt i tjugo minuter om hur vackra bröst de har, hur gott den andra smakar, hur kåta de blir av varandra. Inte ett ord om män, A som i Approved! När får vi se det på Bio Roy?

Det är ett lovvärt initiativ, helt klart, men Bechdel-testet är ett alltför trubbigt instrument för att fungera som något annat än få en översiktlig diagnostisk bild av hur det står till i filmvärlden. Om en märkning av något slag skulle utformas skulle fler parametrar än närvaro av kvinnor i filmen behöva räknas med. Dessutom används märkningen endast på ett fåtal biografer som har i sin verksamhetsbeskrivning att de ska visa kvalitetsfilm. Här sker redan ett, om inte feministiskt, så ändå urval av filmer där vikt läggs på kvalitet snarare än blockbusters. Där en kvalitetsstämpel måhända behövs, på de stora SF-biograferna, ratas förslaget om märkning och passerar därför obemärkt förbi den stora massan.

november. november förra året tänkte jag att jag skulle börja försöka ta tag i att skriva. tio stycken. kör samma i år med.

Jag var en hangaround, inte en fake rollspels-girl

Häromdagen spelade jag in avsnitt två av Fake Geek Girl och i avsnittet diskuterade vi frågan om vi faktiskt någonsin mött en fake geek girl/guy. Och jag tänkte på mig själv. Eller snarare vari skillnaden mellan hangaraund/wannabee & fake ligger.

Jag har aldrig spelat rollspel på riktigt själv men under några år i tonåren hängde jag väldigt mycket med ett gäng som gjorde det. Först i en mörk och sunkig källarlokal nere vid gamla brandstationen, senare i en likaledes sunkig men aningens mindre mörk lägenhet på tredje våningen i ett hus på Wetterlinsgatan. Kartellen hette deras förening och jag var en av deras kanske tre-fyra hangarounds. Jag var där ofta, flera gånger i veckan, sov över på helgerna. När killarna (för det var mest killar) spelade satt jag och läste, gjorde läxor, hängde med de som inte spelade (dvs de andra hangaroundsen) eller sov. Vi hade fester därnere ibland, lånade ut böcker till varandra, förberedde vissa politiska aktioner, slog sönder saker med brandyxan, bara hängde extremt uttråkade eller åkte ut på utflykter. Själva rollspelen intresserade mig inte så mycket, jag blev tillfrågad att vara med och tackade nej alla gånger utom en. När vi skulle sova läste jag högt ur H.P Lovecraft-noveller, om det inte fanns tillräckligt med soffor åt alla, eller även när det fanns det, var Simon snubben jag alltid sov brevid.

Vad gjorde det här mig? Var jag en Fake Geek Girl? Som hängde med rollspelarna, försökte få deras uppmärksamhet. Som låtsades att jag var intresserad av det de gjorde för att bli accepterad, hoppades att ingen skulle upptäcka att jag inte var på riktigt? Jag kallade mig själv, och kallar fortfarande när jag tänker på det, en hangaround. Inte en wannabe, eftersom jag inte var intresserad av rollspelen utan av människorna som spelade. Inte fake rollspels-girl, eftersom jag aldrig utgav mig för att spela rollspel. Utan en hangaround. Jag vet inte hur folk såg på mig utifrån, tjejen som hängde med rollspelssnubbarna hela tiden. Jag hade åtminstone roligt.

I podden kom vi inte lite på det här med att klumpa ihop kategorier av människor. Att en del de som tas för fake whatever girls/guys kanske är hangarounds som jag. Som för folk utanför kretsen tas för fake för att de är där för att ha kul med sina kompisar som i sin tur är hardcorefans till vad det nu kan tänkas vara. Jag är ingen metaltjej, men jag vet inte hur många metalspelningar jag gått på med vänner för att det är umgänget som är det viktiga inte det som händer under tiden. Gör det mig till fake metal girl då? Snarare solidarisk och villig att för mina vänners skull utforska nya saker. Under tonåren var den saken rollspelsvärlden, vilket inte var för mig. Men människorna som var där var det. Så, hangaround. Inte fake.

Och nej. Jag störde dem aldrig när de spelade. De hade regler. Ville jag vara med fick jag, men ville jag inte skulle jag inte störa. Fair enough.

Imorgon börjar mitt nya liv.

Det är så man inte ska tänka va? Inte tänka skarp start SEN, utan bara göra, NU. Men äh. Skit i det. Imorgon börjar mitt nya liv. Jag har kämpat jävligt hårt med varierande resultat men med en oändligt större verktygslåda att få ordning på mitt ätande. Det är på rätt väg nu. Så nu ska jag börja träna igen. Har vi hört den förut? Oh ja, det är klart vi har. Men som jag längtat och är pepp nu. 

Jag har problem med motivationen när jag tränar själv. Att faktiskt ta sig till gymmet, ensam. Dag efter dag. När jag bodde med mitt ex var det fantastiskt. Han tillät inga undanflykter utan det var bara att gå med och köra de där 40 minuterna om dagen liksom. Och jag älskade det. Jag gnällde på vägen dit men jag har aldrig varit så funktionell som när jag var ihop med David. Aldrig varit så stark och haft en så välfungerande kropp, en kropp som gjorde som jag ville och som var lätt att hantera och en kropp jag kunde koppla bort från viktångesten för vikt har ingen relevans när man försöker bygga muskler utan det handlade om teknik, andning, känsla, att lägga på mer vikt, lyfta tunga saker, att vara stark.

Jag äter bättre när jag tränar, det handlar om näring och bränsle istället för att ångestfyllt känna att nu förtjänar jag inte att äta. Jag sover bättre, får större sexlust. Det handlar inte om att stressande göra av med kalorier, spinna eller springa i timtals. Och tränar jag regelbundet mår jag bara bättre helt enkelt.

Jag gjorde slut med David i maj 2011. Sen dess har jag inte tränat ordentligt någon längre period eftersom ingen har gått med mig till gymmet. Hållt mig aktiv, långa promenader, perioder med löpning, lite hemmastyrka, simning, absolut. Men ingen varig ihållande period med styrketräning. Och det märks på kroppen. Inte att jag har blivit tjock, men att jag har blivit så svag att jag bara blir arg på mig själv. När jag vet att jag kan, att jag VILL. Goddamn jävla ilsken frustration på mig själv! The fuck liksom, PRIORITERA de där 45 minuterna i källaren liksom, det är inte som att jag inte har tid.

Med det sagt så ja, imorgon börjar mitt nya liv. Har skruvat ner rejält och kör de första tolv veckorna efter ett enkelt nybörjarprogram för att bygga upp grundstyrka igen. Har jag sagt att jag blivit så jävla svag?

Mottager gärna pepp EJ i form av flåshurtiga styrkekramar. Berätta ej för mig att jag är duktig eller att jag blir snygg (om ni nu skulle tycka det, om kroppen nu skulle se nå annorlunda ut vartefter) men säg åt mig barskt att gå och träna för fan. Jag behöver sånt. Helst skulle jag behöva nån som bor hos mig som går med mig till gymmet varje dag, men i brist får bättre får jag väl ta till internet då?!

Nu ska vi prata psykologbesök och lite ätstörningar igen

Imorgon ska jag till min psykolog. Det är nästan två månader sen jag var där sist och det känns som att lite har hänt. Eller ja. Jag har ätit iallafall. Min terapi har sedan mitt första besök för åtta månader sen, gått ut på att genom trial and error och långsamt framåt vänja mig vid att äta mat som inte är kokta ägg, smör eller tonfisk (min meny i början av januari, ca) och det har varit jävligt svårt och ångestfyllt att bara ha mat hemma, att inte äta upp den när den ligger i kylen eller i skåpet. Bakslag, omstarter, hetsätningar. Jag har varit rädd. Livrädd ärligt talat. För mat. Något som borde var så enkelt.

Men allteftersom har jag lagt till saker, lagt upp rutiner. Lagat lunchlådor. Haft mat hemma. Lagat mat, helt ensam. Något som jag egentligen inte gjorde ordentligt på nästan hela förra året. Någonstans för kanske en månad sen tänkte jag att jag testar. Det får bära eller brista. Så under semester har jag ätit ”normalt”, inte low-carb som jag vanligtvis äter. Kolhydrater är det som värst triggat mig till hetsätning när jag varit i utsatta situationer. Jag har ätit bröd, potatis, efterrätter, druckit öl, smakat när folk bjuder på saker, godis, pommes. Ni vet som som ”vanliga” människor äter. Det har varit skitsvårt. När fick ni ångest över att ha ätit en brödskiva sist? Men jag gjorde det och bara åt. Alltså hetståt inte utan ÅT. Det har inte gått bra varje dag. Jag har hetstätit, självdestruktiva beteenden etc. Men med tanke på mina rädslor inför att äta på det sätt jag har gjort så har det varit marginellt.

Det har varit en spännande jäkla månad alltså. Ångesten är kvar, absolut. Åh så lätt ska det inte gå att bli av med den kära gamla polaren.  Men jag har lyckats strunta i den. Jag vill äta en macka till frukost. Det innebär inte att hela dagen är förstörd. Jag vill äta en efterrätt efter den fantastiskt goda varmrätten i en främmande stad. Det innebär inte att det är kört nu.

Det jag har kommit fram till efter min semester är att jag är inte på långa vägar klar med någonting, det är mycket att kvar att göra. Men att ingenting faktiskt händer om jag äter det jag varit rädd för. Rent fysiskt sett så mår jag mycket mycket bättre av lågkolhydratkost (alltså bubblet i magen efter bröd & allt fisande? Pallar inte det alltså), så det är vad jag kommer fortsätta med. Det är över 4,5 år av lowcarb nu och jag trivs. Men vill jag så kan jag. Utan att hela dagen är förstörd.  Det ska jag berätta för min psykolog imorgon.

Jag vill starta en nördpod eller var är brudarna?

Det senaste året har jag lyssnat ganska mycket på podcasts. Eller ja, ganska mycket på en del podcasts. Jag har blivit ganska nischad i mitt lyssnande och på grund av det så lyssnar jag nästan bara på poddar med män. Men varför då, det finns ju jättebra poddar med tjejer också? Ja, fast jag gillar nördiga grejer. Jag gillar prat om sci-fifilmer, om drakar, om böcker, om tv-serier och superhjältar. Måhända att jag bara varit jävligt dålig på att googla fram de rätta eller bara varit för lat för att söka mig i vidare kretsar men alla poddar jag hittar och gillar om det här är med nästan uteslutande män.

Det här är något som irriterar mig litegrann. Var är tjejerna som gillar rymdskepp och att diskutera Batman? De finns och nån av dem måste väl ha kommit på tanken att starta en egen podcast? (Notera nu att jag själv inte hittat dem, säger ej kategoriskt att det inte finns och vill väldigt gärna ha tips om dem).

Så jag tänkte varför inte starta en egen? Twittrade ut detta och fick en massa retweets, långt fler än vad jag är van vid att få. Och i slutet av dagen hade jag några intressanta leads som jag inte riktigt följt upp än, söndag som det är. Men vad som slog mig under dagen var ett par saker.

1. Några stycken sade: att det låter intressant, men jag tror inte jag vet tillräckligt mycket för att faktiskt våga prata om det så att en allmänhet kan lyssna.

2. Några stycken sade: jag kan ALLT om Harry Potter <3.

Ok jag har verkligen inte nått alla, jag vet att det finns många fler, som inte sett mina tweets, folk vars tweets jag inte sett. Men det var ändå intressant med gensvaret just eftersom det gäller tjejer och nördkultur. Först och främst det här med att inte veta tillräckligt mycket. Jag är inte nischad inom något särskilt, jag har aldrig spelat rollspel eller särskilt mycket datorspel och jag har inte läst alla böcker i hela världen. Jag kanske inte kan komma med djuplodande analyser om varför det är metaforiskt viktigt att det är en kvinna som mentalt kommunicerar med skogsvärldens själ i Michael Cobleys böcker men jag tycker om att prata om det. Jag gör det gärna och ofta och skulle inte se något problem i att göra det i ett format där många utöver den som sitter mittemot mig kan höra vad jag säger. Men hur ska jag kunna hitta en till som vill det om de som är intresserade inte vågar för att de tror att de inte vet tillräckligt? Är det för att nördkulturen är en så allmänt manligt dominerad värld och att som kvinna får en räkna med mothugg om en pratar om ”deras” domäner? Att säga fel och därmed bli stämplad som det djupt problematiska uttrycket Fake Geek Girl? Jaha där sitter hon och tror att hon vet någonting om rymdskepp fastän hon inte fattat ett skvatt om vad en inertia suppressing engine skulle kunna ha för inverkan på rymdfarten eller nu pratar hon om alvers släktband fastän hon inte ens har läst ALLT som Tolkien någonsin har skrivit? Nu ska vi minsann berätta för henne att hon inte vet någonting alls och att hon minsann inte är en nörd bara för att hon gillar Liftarens Guide till Galaxen. Hon har ju aldrig ens spelat rollspel.

Detta är ju någonting som händer när kvinnor rör sig in över gränserna, det har vi sett förut många gånger och någonstans så vet jag ju sorgligt nog att det är att vänta om en gör något sånt här men jag vill inte att det ska låta hindra mig och det vore så sorgligt att veta att kvinnor som VILL prata om nördiga saker skulle låta bli bara för att hon känner att hon kanske inte vet tillräckligt. Det en inte vet kan en lära sig, så jäkla enkelt är det.

Och det andra, Harry Potter, som jag på något vis kopplar samman med det ovan. Några som hörde av sig och ba’ FAN vilken bra idé, jag kan ALLT om Harry Potter!

Är det det som lämnats till kvinnorna? Den delen av nördkulturen (ja, för det handlar om fantasy så jag räknar det dit), det område där även kvinnor kan känna att jag vet allt därför att männen inte riktigt känner att det är på riktigt, liksom lite nörd light eftersom det inte finns ett stort mytos att luta tillbaka det mot? Ja, jag har läst Harry Potter. Första boken kom när jag var typ 13 och det låg liksom i tiden. Ja, jag gillar böckerna och ja, pratar en om fantasy som format litteraturläsande så måste väl de nämnas. Men i det här läget känns det som att via det intresse jag fått hittills för att starta en pod så är det några tjejer som inte vågar och några tjejer som ÄLSKAR Harry Potter och gärna vill prata om det. Men det är ju inte en Harry Potter-pod jag vill göra. Och jag vill verkligen inte racka ner på dem som älskar Harry Potter, men när det halvtimmesavsnittet är över, vad kommer då?

Jag vill prata historia och hur litteraturen har ändrats utefter rådande världsbild. Från dystopiska framtidsskildringar på 50-talet, postapokalyps och rymdfärder och vilket påhittat universa som har bäst förankring i fysik och om Dr Who och varför han behöver en mänsklig kompanjon för att lyckas och varför drakar är så fascinerande och om hur de olika sorterna av magi som gestaltas inom fantasylitteraturen skiljer sig åt. Och jag vill prata om superhjältar och på vilket sätt deras framfart påverkar resten av världen, det som inte syns i filmerna eller serierna. Jag vill ha bokcirklar och filmcirklar och och och….

Det finns så väldigt mycket jag vill prata om. Jag kan inte allt, jag kan lite om en del och det räcker. Jag vill att någon ska göra det med mig. Inte som kvinnlig bisittare,  inte som gäst i ett avsnitt då och då, utan kvinnor, tillsammans. Så att det åtminstone finns alternativ. Poddarna jag lyssnar på är bra. Det är smarta killar, det är pålästa killar. De analyserar och vänder på saker och förenas gemensamt i sina intressen och det är ju precis det jag vill göra också, så VAR ÄR BRUDARNA?

(OBS notera nu att jag verkligen inte säger att det inte finns, TIPSA MIG om tjejnördpoddarna, jag vill hitta dem!)

Kvinna i apokalypsens spår

Ok, apokalypsen hände igår. Samhället är sönderfallet, städer och strukturer finns inte mer. Spillror av en forna mäktig mänsklighet har flytt till skogs. Väl ute i skogen sluter ni er samman i små grupperingar. Några äldre män och kvinnor, ett gäng barn, ett antal män mellan 20-50 år . Och jag. Kvinna, 28 år. Redo att hugga i för att bygga upp en bosättning, jaga för att skaffa mat.

Men nej. Som kvinna i fertil ålder kommer det ligga på mina axlar, eller snarare mina breda höfter, att återpopulera världen. Jag kommer att vara för viktig för att slösas bort på riskfyllda uppdrag som jakt där det är lätt att ådra sig skador. Istället ska jag vara gravid. Är jag 28 kan jag få typ tio barn de kommande tolv åren.

Best case scenario hänger vi på nån exotisk strand med fint väder och jag får själv välja vem jag vill ska vara pappa till barnen. Worst case scenario fråntas jag all självbestämmanderätt och blir nåt slags inkubator vars enda uppgift är att bära framtiden i det köttskåp som är min livmoder. För att inte riskera inavel eller att genpoolen blir för grund kommer jag behöva bära barn från olika män. Antagligen kommer jag inte få välja själv vilka utan det kommer väljas ut åt mig utefter vilka egenskaper som är önskvärda.

Jag kommer bli ett jäkla avelssto.

Det är ett perspektiv som aldrig riktigt framkommer när postapokalyps diskuteras. Kanske för att det främst är män som diskuterar och det då mest handlar om vad som ska få plats i emergency kitet. Yxa, tändstål, batterier. Såna guider finns det gott om. Men när kommer guiden ”Hur du undviker att bli ett avelssto i den postapokalyptiska världen”?

Foxfire burns and burns

Jag har sett Foxfire. Två gånger faktiskt eftersom det gjorts två filmer. En 1996 och en som kom ut nyss, 2012. Filmerna är baserade på en bok av Joyce Carol Oates och handlar i korta drag om ett gäng tjejer som tröttnar på skiten och bestämmer sig för att ge igen litegrann men  efter att de stulit en bil och gängets ledare Legs hamnar i fängelse faller gänget ihop. Typ. Jag skulle skriva en jämförelse de här två emellan (varsågod Sara :)), men det var ju jättesvårt. Det är två så olika filmer som fokuserar på så olika saker. Men ok. Filmen inspelad 1996 kallas henceforth för Fox1.

Fox1, inspelad 1996

Den inspelad 2012 är Fox2.

Fox2, inspelad 2012.

Så håller vi isär dem. Det syns tydligt vem som är ledaren i båda filmerna även om det framställs lite olika.

Där Fox2 börjar med att visa på vänskapen mellan unga flickor känner de inte varandra i Fox1. Legs kryper in i Maddys fönster i båda, men i Fox2 har de djupa vänskapsband knutna redan innan medan. I Fox1 presenteras Legs istället som en onödigt stereotyp bad girl-klyscha. Likt Rikard Wolf i Änglagård kliver Angelina Jolie, kortklippt och truligt putande, in i bild med tunga MC-boots. Hör inte till, hör inte hemma, men tar genast kontroll över situationen och räddar Rita från förnedring i klassrummet. Fox2 skriver inte tittarna på näsan med Legs struliga bakgrund utan det är förståeligt ändå. Hon är ensam, men har ändå en någotsånär stabil grund med sina tjejer, med Foxfire. Hon kan lita på dem och det de gör tillsammans vilar på tilliten dem emellan, en för alla alla för en liksom. I Fox1 är hon the lone ranger, hon dyker upp utan bakgrund eller sammanhang, stannar i ett ödehus och istället för att de befriar varandra så är Legs katalysatorn till deras uppvaknande. Plötsligt dansar de fulla och tatuerar varandra. Och här är en väldigt viktig skillnad mellan de två filmerna: sexualiseringen.

Fox2 skildrar ett gäng som från början känns väldigt unga och förutom ett övergrepp på en av dem från början så handlar det inte om killar. Männen i filmen är förövare eller potentiella offer att lura av pengar men de rör sig i periferin runt tjejernas tillvaro. I Fox1 känns de äldre. Sista året på high school, så 18? Här är männen, eller killarna i allafall, mer närvarande. Filmen börjar med att Maddys helnakna pojkvän springer genom skogen medan hon fotar. De pratar mycket om sex (dock positivt! De ser fram emot det, de vill ha sex, för sig själva, inga jävla oskulder att ”ge bort” utan att de faktiskt vill ligga och att de onanerar medans de väntar på att ligga. I en amerikansk film! Om tonåringar! Om tonåriga TJEJER!) och till skillnad från Fox2 finns här flera namngivna manliga karaktärer som återkommer. I bägge filmerna pryder de sig med tatueringar, en stiliserad flamma att symbolisera gemenskap, den orubbliga aldrig ändande, Foxfire burns and burns. I Fox2 tatuerar de varandra på högra skuldran. Hemma i ett sovrum, med fnitter och smärta. Det är vänskap, allvarliga eder, ett åtagande. I Fox1 sitter tatueringarna på brösten. Det är bara bröst, mjuk musik, levande ljus.

Nej, riktiga bad girls använder inte bh.

Sen går det helt åt olika håll. Där Fox1 plötsligt är droger och oförstående föräldrar och höstväder och att se längtansfullt mot fjärran efter att Legs dragit är Fox2 politik. Det handlar om samhälle, strukturer, hur makten är fördelad. Legs är inte bara mystisk, dyker upp och drar igen, hon propagerar, försöker tänka hur ett annat samhälle kan se ut. Hon vill leva i sin verklighet och ordnar huset där tjejerna kan bo tillsammans. När hon inser att pengar behövs, när verkligheten kommer och de andra i Foxfire inte verkar särskilt angelägna om att skaffa sig jobb för att försörja varandra sås split i gruppen och sakta men säkert börjar allt gå fel när de väljer metoder i lagens utkant för att skaffa pengar. När Legs väl försvinner så får man i slutet av filmen en ledtråd om var hon drog iochmed ett grynigt foto från någon latinamerikansk kamp i en tidning.

Men ok lite korta drag här då. Fox1 är en plakatartad, schabloniserad film om vänskap mellan tonåriga kvinnor, främst Maddy och Legs. På ingen tid alls blir de själsfränder som står upp mot dem som försöker ge sig på dem tills dess att deras för två veckor sen okända ledare drar och lämnar dem ensamma med varsin tatuering på bröstet.

Fox2 är en (trots scenerna där de medelst kvinnlig list lurar män på pengar) avsexualiserad film om kvinnlig vänskap, främst Maddy och Legs, där de försöker skapa en annan slags verklighet för sig själva men de är för olika för att de ska kunna arbeta tillsammans och gruppen går sönder inifrån. Deras ledare försvinner och efter det sprids de, med varsin tatuering på ryggen.

Båda filmerna avslutas på ett våldsamt vis genom att en man skjuts, i Fox1 är det pappan till en av tjejerna i gruppen, Goldie. I Fox2 är han istället en rik man de kidnappat för att få ut pengar. I ingetdera av fallen lyckas detta utan det är istället dödsstöten för Foxfire som efter sina löften och eder om systerskap och evig vänskap i bägge filmerna upplöses och alla går varsin väg.

Om det inte hittills framkommit var jag inte jätteförtjust i Fox1 medan jag däremot gillade Fox2. Fox1 är nästan en timme kortare så en hel del story och byggande av karaktärer är med i Fox2 som inte fått plats här och kanske hade filmen blivit bättre om den haft mer tid på sig eller så kanske den dåliga adapteringen av grundstoryn hade synts igenom ännu mer. Svårt att säga.