Nu ska vi prata psykologbesök och lite ätstörningar igen

Imorgon ska jag till min psykolog. Det är nästan två månader sen jag var där sist och det känns som att lite har hänt. Eller ja. Jag har ätit iallafall. Min terapi har sedan mitt första besök för åtta månader sen, gått ut på att genom trial and error och långsamt framåt vänja mig vid att äta mat som inte är kokta ägg, smör eller tonfisk (min meny i början av januari, ca) och det har varit jävligt svårt och ångestfyllt att bara ha mat hemma, att inte äta upp den när den ligger i kylen eller i skåpet. Bakslag, omstarter, hetsätningar. Jag har varit rädd. Livrädd ärligt talat. För mat. Något som borde var så enkelt.

Men allteftersom har jag lagt till saker, lagt upp rutiner. Lagat lunchlådor. Haft mat hemma. Lagat mat, helt ensam. Något som jag egentligen inte gjorde ordentligt på nästan hela förra året. Någonstans för kanske en månad sen tänkte jag att jag testar. Det får bära eller brista. Så under semester har jag ätit ”normalt”, inte low-carb som jag vanligtvis äter. Kolhydrater är det som värst triggat mig till hetsätning när jag varit i utsatta situationer. Jag har ätit bröd, potatis, efterrätter, druckit öl, smakat när folk bjuder på saker, godis, pommes. Ni vet som som ”vanliga” människor äter. Det har varit skitsvårt. När fick ni ångest över att ha ätit en brödskiva sist? Men jag gjorde det och bara åt. Alltså hetståt inte utan ÅT. Det har inte gått bra varje dag. Jag har hetstätit, självdestruktiva beteenden etc. Men med tanke på mina rädslor inför att äta på det sätt jag har gjort så har det varit marginellt.

Det har varit en spännande jäkla månad alltså. Ångesten är kvar, absolut. Åh så lätt ska det inte gå att bli av med den kära gamla polaren.  Men jag har lyckats strunta i den. Jag vill äta en macka till frukost. Det innebär inte att hela dagen är förstörd. Jag vill äta en efterrätt efter den fantastiskt goda varmrätten i en främmande stad. Det innebär inte att det är kört nu.

Det jag har kommit fram till efter min semester är att jag är inte på långa vägar klar med någonting, det är mycket att kvar att göra. Men att ingenting faktiskt händer om jag äter det jag varit rädd för. Rent fysiskt sett så mår jag mycket mycket bättre av lågkolhydratkost (alltså bubblet i magen efter bröd & allt fisande? Pallar inte det alltså), så det är vad jag kommer fortsätta med. Det är över 4,5 år av lowcarb nu och jag trivs. Men vill jag så kan jag. Utan att hela dagen är förstörd.  Det ska jag berätta för min psykolog imorgon.

Annonser
Det här inlägget postades i Ätstörning, Vardag och sånt och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s