Imorgon börjar mitt nya liv.

Det är så man inte ska tänka va? Inte tänka skarp start SEN, utan bara göra, NU. Men äh. Skit i det. Imorgon börjar mitt nya liv. Jag har kämpat jävligt hårt med varierande resultat men med en oändligt större verktygslåda att få ordning på mitt ätande. Det är på rätt väg nu. Så nu ska jag börja träna igen. Har vi hört den förut? Oh ja, det är klart vi har. Men som jag längtat och är pepp nu. 

Jag har problem med motivationen när jag tränar själv. Att faktiskt ta sig till gymmet, ensam. Dag efter dag. När jag bodde med mitt ex var det fantastiskt. Han tillät inga undanflykter utan det var bara att gå med och köra de där 40 minuterna om dagen liksom. Och jag älskade det. Jag gnällde på vägen dit men jag har aldrig varit så funktionell som när jag var ihop med David. Aldrig varit så stark och haft en så välfungerande kropp, en kropp som gjorde som jag ville och som var lätt att hantera och en kropp jag kunde koppla bort från viktångesten för vikt har ingen relevans när man försöker bygga muskler utan det handlade om teknik, andning, känsla, att lägga på mer vikt, lyfta tunga saker, att vara stark.

Jag äter bättre när jag tränar, det handlar om näring och bränsle istället för att ångestfyllt känna att nu förtjänar jag inte att äta. Jag sover bättre, får större sexlust. Det handlar inte om att stressande göra av med kalorier, spinna eller springa i timtals. Och tränar jag regelbundet mår jag bara bättre helt enkelt.

Jag gjorde slut med David i maj 2011. Sen dess har jag inte tränat ordentligt någon längre period eftersom ingen har gått med mig till gymmet. Hållt mig aktiv, långa promenader, perioder med löpning, lite hemmastyrka, simning, absolut. Men ingen varig ihållande period med styrketräning. Och det märks på kroppen. Inte att jag har blivit tjock, men att jag har blivit så svag att jag bara blir arg på mig själv. När jag vet att jag kan, att jag VILL. Goddamn jävla ilsken frustration på mig själv! The fuck liksom, PRIORITERA de där 45 minuterna i källaren liksom, det är inte som att jag inte har tid.

Med det sagt så ja, imorgon börjar mitt nya liv. Har skruvat ner rejält och kör de första tolv veckorna efter ett enkelt nybörjarprogram för att bygga upp grundstyrka igen. Har jag sagt att jag blivit så jävla svag?

Mottager gärna pepp EJ i form av flåshurtiga styrkekramar. Berätta ej för mig att jag är duktig eller att jag blir snygg (om ni nu skulle tycka det, om kroppen nu skulle se nå annorlunda ut vartefter) men säg åt mig barskt att gå och träna för fan. Jag behöver sånt. Helst skulle jag behöva nån som bor hos mig som går med mig till gymmet varje dag, men i brist får bättre får jag väl ta till internet då?!

Annonser
Det här inlägget postades i Träning, Vardag och sånt och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s