A som i Approved

A som i Approved, godkänd. En märkning som ska vägleda tittaren till en mer jämställd filmupplevelse. Eller?

A-märkningen är ett initiativ från Folkets hus och parkers biokedja i fyra städer i Sverige. Tanken är att märkningen ska fungera som en vägledning för den som väljer film. Är en film A-märkt så är den godkänd enligt Bechdel-testet. Detta utformades på 80-talet av serietecknaren Alison Bechdel och en film som klarar testet har minst två namngivna kvinnliga karaktärer, som talar med varandra i minst en minut om något annat än män. Detta kan ju anses vara ett lätt test, men som faktiskt verkar vara förvånansvärt svårt att uppfylla för många filmskapare.

Varför gillar jag inte det här? Är det inte ett lovvärt initiativ att en biograf vill visa filmer som i alla fall uppfyller lägsta möjliga krav på något slags jämställdhetsnivå? Jo, absolut. Dock tycker inte jag att Bechdel-testet fungerar särskilt bra för att påvisa någonting om en film utom just att det finns kvinnor med i den. Som diagnostiskt verktyg fungerar det då man tittar på en större produktionsmängd och kan ser trender och mönster rörande kvinnors medverkan i filmvärlden på ett tydligt sätt. Män är fortfarande överrepresenterade både bakom och framför kameran. I de fall då det finns kvinnliga karaktärer är de oftast stereotypiserat kvinnliga och i de fall när kvinnliga karaktärer talar med varandra handlar det oftast om att föra handlingen framåt för de manliga karaktärerna – kvinnorna talar om männen. För att påvisa mönster och strukturer är alltså Bechdel-testet relevant.

Den märkning som nu tagits fram att sättas på filmer som klarar Bechdel-testet blir dock mer problematisk. Drar man slutsatser om en specifik film utifrån rollistan & hur karaktärer interagerar med varandra så klarar t.ex. inte den aktuella filmen Gravity testet – trots att Sandra Bullock spelar en avsexualiserad kompetent karaktär som bär upp filmen, något som är väldigt ovanligt för en kvinnlig karaktär i en långfilm. Däremot Paranormal Activity 4, en film som många inte skulle tänka på som kvalitativ, den passerar med flying colours.

Dessutom, porr. En majoritet av det som kallas lesbisk porr (trots att det är straighta tjejer som agerar för straighta mäns ögon) blir med råge godkänt enligt Bechdel-testet. Candi och Cristal pratar utförligt i tjugo minuter om hur vackra bröst de har, hur gott den andra smakar, hur kåta de blir av varandra. Inte ett ord om män, A som i Approved! När får vi se det på Bio Roy?

Det är ett lovvärt initiativ, helt klart, men Bechdel-testet är ett alltför trubbigt instrument för att fungera som något annat än få en översiktlig diagnostisk bild av hur det står till i filmvärlden. Om en märkning av något slag skulle utformas skulle fler parametrar än närvaro av kvinnor i filmen behöva räknas med. Dessutom används märkningen endast på ett fåtal biografer som har i sin verksamhetsbeskrivning att de ska visa kvalitetsfilm. Här sker redan ett, om inte feministiskt, så ändå urval av filmer där vikt läggs på kvalitet snarare än blockbusters. Där en kvalitetsstämpel måhända behövs, på de stora SF-biograferna, ratas förslaget om märkning och passerar därför obemärkt förbi den stora massan.

Annonser
Det här inlägget postades i Film, Populärkultur och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s