Jag vill starta en nördpod eller var är brudarna?

Det senaste året har jag lyssnat ganska mycket på podcasts. Eller ja, ganska mycket på en del podcasts. Jag har blivit ganska nischad i mitt lyssnande och på grund av det så lyssnar jag nästan bara på poddar med män. Men varför då, det finns ju jättebra poddar med tjejer också? Ja, fast jag gillar nördiga grejer. Jag gillar prat om sci-fifilmer, om drakar, om böcker, om tv-serier och superhjältar. Måhända att jag bara varit jävligt dålig på att googla fram de rätta eller bara varit för lat för att söka mig i vidare kretsar men alla poddar jag hittar och gillar om det här är med nästan uteslutande män.

Det här är något som irriterar mig litegrann. Var är tjejerna som gillar rymdskepp och att diskutera Batman? De finns och nån av dem måste väl ha kommit på tanken att starta en egen podcast? (Notera nu att jag själv inte hittat dem, säger ej kategoriskt att det inte finns och vill väldigt gärna ha tips om dem).

Så jag tänkte varför inte starta en egen? Twittrade ut detta och fick en massa retweets, långt fler än vad jag är van vid att få. Och i slutet av dagen hade jag några intressanta leads som jag inte riktigt följt upp än, söndag som det är. Men vad som slog mig under dagen var ett par saker.

1. Några stycken sade: att det låter intressant, men jag tror inte jag vet tillräckligt mycket för att faktiskt våga prata om det så att en allmänhet kan lyssna.

2. Några stycken sade: jag kan ALLT om Harry Potter <3.

Ok jag har verkligen inte nått alla, jag vet att det finns många fler, som inte sett mina tweets, folk vars tweets jag inte sett. Men det var ändå intressant med gensvaret just eftersom det gäller tjejer och nördkultur. Först och främst det här med att inte veta tillräckligt mycket. Jag är inte nischad inom något särskilt, jag har aldrig spelat rollspel eller särskilt mycket datorspel och jag har inte läst alla böcker i hela världen. Jag kanske inte kan komma med djuplodande analyser om varför det är metaforiskt viktigt att det är en kvinna som mentalt kommunicerar med skogsvärldens själ i Michael Cobleys böcker men jag tycker om att prata om det. Jag gör det gärna och ofta och skulle inte se något problem i att göra det i ett format där många utöver den som sitter mittemot mig kan höra vad jag säger. Men hur ska jag kunna hitta en till som vill det om de som är intresserade inte vågar för att de tror att de inte vet tillräckligt? Är det för att nördkulturen är en så allmänt manligt dominerad värld och att som kvinna får en räkna med mothugg om en pratar om ”deras” domäner? Att säga fel och därmed bli stämplad som det djupt problematiska uttrycket Fake Geek Girl? Jaha där sitter hon och tror att hon vet någonting om rymdskepp fastän hon inte fattat ett skvatt om vad en inertia suppressing engine skulle kunna ha för inverkan på rymdfarten eller nu pratar hon om alvers släktband fastän hon inte ens har läst ALLT som Tolkien någonsin har skrivit? Nu ska vi minsann berätta för henne att hon inte vet någonting alls och att hon minsann inte är en nörd bara för att hon gillar Liftarens Guide till Galaxen. Hon har ju aldrig ens spelat rollspel.

Detta är ju någonting som händer när kvinnor rör sig in över gränserna, det har vi sett förut många gånger och någonstans så vet jag ju sorgligt nog att det är att vänta om en gör något sånt här men jag vill inte att det ska låta hindra mig och det vore så sorgligt att veta att kvinnor som VILL prata om nördiga saker skulle låta bli bara för att hon känner att hon kanske inte vet tillräckligt. Det en inte vet kan en lära sig, så jäkla enkelt är det.

Och det andra, Harry Potter, som jag på något vis kopplar samman med det ovan. Några som hörde av sig och ba’ FAN vilken bra idé, jag kan ALLT om Harry Potter!

Är det det som lämnats till kvinnorna? Den delen av nördkulturen (ja, för det handlar om fantasy så jag räknar det dit), det område där även kvinnor kan känna att jag vet allt därför att männen inte riktigt känner att det är på riktigt, liksom lite nörd light eftersom det inte finns ett stort mytos att luta tillbaka det mot? Ja, jag har läst Harry Potter. Första boken kom när jag var typ 13 och det låg liksom i tiden. Ja, jag gillar böckerna och ja, pratar en om fantasy som format litteraturläsande så måste väl de nämnas. Men i det här läget känns det som att via det intresse jag fått hittills för att starta en pod så är det några tjejer som inte vågar och några tjejer som ÄLSKAR Harry Potter och gärna vill prata om det. Men det är ju inte en Harry Potter-pod jag vill göra. Och jag vill verkligen inte racka ner på dem som älskar Harry Potter, men när det halvtimmesavsnittet är över, vad kommer då?

Jag vill prata historia och hur litteraturen har ändrats utefter rådande världsbild. Från dystopiska framtidsskildringar på 50-talet, postapokalyps och rymdfärder och vilket påhittat universa som har bäst förankring i fysik och om Dr Who och varför han behöver en mänsklig kompanjon för att lyckas och varför drakar är så fascinerande och om hur de olika sorterna av magi som gestaltas inom fantasylitteraturen skiljer sig åt. Och jag vill prata om superhjältar och på vilket sätt deras framfart påverkar resten av världen, det som inte syns i filmerna eller serierna. Jag vill ha bokcirklar och filmcirklar och och och….

Det finns så väldigt mycket jag vill prata om. Jag kan inte allt, jag kan lite om en del och det räcker. Jag vill att någon ska göra det med mig. Inte som kvinnlig bisittare,  inte som gäst i ett avsnitt då och då, utan kvinnor, tillsammans. Så att det åtminstone finns alternativ. Poddarna jag lyssnar på är bra. Det är smarta killar, det är pålästa killar. De analyserar och vänder på saker och förenas gemensamt i sina intressen och det är ju precis det jag vill göra också, så VAR ÄR BRUDARNA?

(OBS notera nu att jag verkligen inte säger att det inte finns, TIPSA MIG om tjejnördpoddarna, jag vill hitta dem!)

Annonser
Publicerat i Bokcirkel, Film, isse-med-boken, Podcast, Populärkultur | Märkt , , | 5 kommentarer

Kvinna i apokalypsens spår

Ok, apokalypsen hände igår. Samhället är sönderfallet, städer och strukturer finns inte mer. Spillror av en forna mäktig mänsklighet har flytt till skogs. Väl ute i skogen sluter ni er samman i små grupperingar. Några äldre män och kvinnor, ett gäng barn, ett antal män mellan 20-50 år . Och jag. Kvinna, 28 år. Redo att hugga i för att bygga upp en bosättning, jaga för att skaffa mat.

Men nej. Som kvinna i fertil ålder kommer det ligga på mina axlar, eller snarare mina breda höfter, att återpopulera världen. Jag kommer att vara för viktig för att slösas bort på riskfyllda uppdrag som jakt där det är lätt att ådra sig skador. Istället ska jag vara gravid. Är jag 28 kan jag få typ tio barn de kommande tolv åren.

Best case scenario hänger vi på nån exotisk strand med fint väder och jag får själv välja vem jag vill ska vara pappa till barnen. Worst case scenario fråntas jag all självbestämmanderätt och blir nåt slags inkubator vars enda uppgift är att bära framtiden i det köttskåp som är min livmoder. För att inte riskera inavel eller att genpoolen blir för grund kommer jag behöva bära barn från olika män. Antagligen kommer jag inte få välja själv vilka utan det kommer väljas ut åt mig utefter vilka egenskaper som är önskvärda.

Jag kommer bli ett jäkla avelssto.

Det är ett perspektiv som aldrig riktigt framkommer när postapokalyps diskuteras. Kanske för att det främst är män som diskuterar och det då mest handlar om vad som ska få plats i emergency kitet. Yxa, tändstål, batterier. Såna guider finns det gott om. Men när kommer guiden ”Hur du undviker att bli ett avelssto i den postapokalyptiska världen”?

Publicerat i Uncategorized | Märkt | Lämna en kommentar

Foxfire burns and burns

Jag har sett Foxfire. Två gånger faktiskt eftersom det gjorts två filmer. En 1996 och en som kom ut nyss, 2012. Filmerna är baserade på en bok av Joyce Carol Oates och handlar i korta drag om ett gäng tjejer som tröttnar på skiten och bestämmer sig för att ge igen litegrann men  efter att de stulit en bil och gängets ledare Legs hamnar i fängelse faller gänget ihop. Typ. Jag skulle skriva en jämförelse de här två emellan (varsågod Sara :)), men det var ju jättesvårt. Det är två så olika filmer som fokuserar på så olika saker. Men ok. Filmen inspelad 1996 kallas henceforth för Fox1.

Foxfire1996

Fox1, inspelad 1996

Den inspelad 2012 är Fox2.

foxfire1

Fox2, inspelad 2012.

Så håller vi isär dem. Det syns tydligt vem som är ledaren i båda filmerna även om det framställs lite olika.

Där Fox2 börjar med att visa på vänskapen mellan unga flickor känner de inte varandra i Fox1. Legs kryper in i Maddys fönster i båda, men i Fox2 har de djupa vänskapsband knutna redan innan medan. I Fox1 presenteras Legs istället som en onödigt stereotyp bad girl-klyscha. Likt Rikard Wolf i Änglagård kliver Angelina Jolie, kortklippt och truligt putande, in i bild med tunga MC-boots. Hör inte till, hör inte hemma, men tar genast kontroll över situationen och räddar Rita från förnedring i klassrummet. Fox2 skriver inte tittarna på näsan med Legs struliga bakgrund utan det är förståeligt ändå. Hon är ensam, men har ändå en någotsånär stabil grund med sina tjejer, med Foxfire. Hon kan lita på dem och det de gör tillsammans vilar på tilliten dem emellan, en för alla alla för en liksom. I Fox1 är hon the lone ranger, hon dyker upp utan bakgrund eller sammanhang, stannar i ett ödehus och istället för att de befriar varandra så är Legs katalysatorn till deras uppvaknande. Plötsligt dansar de fulla och tatuerar varandra. Och här är en väldigt viktig skillnad mellan de två filmerna: sexualiseringen.

Fox2 skildrar ett gäng som från början känns väldigt unga och förutom ett övergrepp på en av dem från början så handlar det inte om killar. Männen i filmen är förövare eller potentiella offer att lura av pengar men de rör sig i periferin runt tjejernas tillvaro. I Fox1 känns de äldre. Sista året på high school, så 18? Här är männen, eller killarna i allafall, mer närvarande. Filmen börjar med att Maddys helnakna pojkvän springer genom skogen medan hon fotar. De pratar mycket om sex (dock positivt! De ser fram emot det, de vill ha sex, för sig själva, inga jävla oskulder att ”ge bort” utan att de faktiskt vill ligga och att de onanerar medans de väntar på att ligga. I en amerikansk film! Om tonåringar! Om tonåriga TJEJER!) och till skillnad från Fox2 finns här flera namngivna manliga karaktärer som återkommer. I bägge filmerna pryder de sig med tatueringar, en stiliserad flamma att symbolisera gemenskap, den orubbliga aldrig ändande, Foxfire burns and burns. I Fox2 tatuerar de varandra på högra skuldran. Hemma i ett sovrum, med fnitter och smärta. Det är vänskap, allvarliga eder, ett åtagande. I Fox1 sitter tatueringarna på brösten. Det är bara bröst, mjuk musik, levande ljus.

angelinabröst

Nej, riktiga bad girls använder inte bh.

Sen går det helt åt olika håll. Där Fox1 plötsligt är droger och oförstående föräldrar och höstväder och att se längtansfullt mot fjärran efter att Legs dragit är Fox2 politik. Det handlar om samhälle, strukturer, hur makten är fördelad. Legs är inte bara mystisk, dyker upp och drar igen, hon propagerar, försöker tänka hur ett annat samhälle kan se ut. Hon vill leva i sin verklighet och ordnar huset där tjejerna kan bo tillsammans. När hon inser att pengar behövs, när verkligheten kommer och de andra i Foxfire inte verkar särskilt angelägna om att skaffa sig jobb för att försörja varandra sås split i gruppen och sakta men säkert börjar allt gå fel när de väljer metoder i lagens utkant för att skaffa pengar. När Legs väl försvinner så får man i slutet av filmen en ledtråd om var hon drog iochmed ett grynigt foto från någon latinamerikansk kamp i en tidning.

Men ok lite korta drag här då. Fox1 är en plakatartad, schabloniserad film om vänskap mellan tonåriga kvinnor, främst Maddy och Legs. På ingen tid alls blir de själsfränder som står upp mot dem som försöker ge sig på dem tills dess att deras för två veckor sen okända ledare drar och lämnar dem ensamma med varsin tatuering på bröstet.

Fox2 är en (trots scenerna där de medelst kvinnlig list lurar män på pengar) avsexualiserad film om kvinnlig vänskap, främst Maddy och Legs, där de försöker skapa en annan slags verklighet för sig själva men de är för olika för att de ska kunna arbeta tillsammans och gruppen går sönder inifrån. Deras ledare försvinner och efter det sprids de, med varsin tatuering på ryggen.

Båda filmerna avslutas på ett våldsamt vis genom att en man skjuts, i Fox1 är det pappan till en av tjejerna i gruppen, Goldie. I Fox2 är han istället en rik man de kidnappat för att få ut pengar. I ingetdera av fallen lyckas detta utan det är istället dödsstöten för Foxfire som efter sina löften och eder om systerskap och evig vänskap i bägge filmerna upplöses och alla går varsin väg.

Om det inte hittills framkommit var jag inte jätteförtjust i Fox1 medan jag däremot gillade Fox2. Fox1 är nästan en timme kortare så en hel del story och byggande av karaktärer är med i Fox2 som inte fått plats här och kanske hade filmen blivit bättre om den haft mer tid på sig eller så kanske den dåliga adapteringen av grundstoryn hade synts igenom ännu mer. Svårt att säga.

Publicerat i Film, Populärkultur | Märkt | Lämna en kommentar

Övervikt är inte en ätstörning.

Snabb grej om övervikt och folks förmåga att lägga sig i ens matvanor. Lady Dahmer postade detta igår och som en lite reaktion fick hon en kommentar (från Fia, skriven 14:40) där följande citat stod:

…när det tydligt handlar om ätstörningar MÅSTE man ju agera. Det går ju inte att låta sina vänner svälta ihjäl sig. Däremot är det konstigt att anorexi är ok att lägga sig i, men fan ta den som påpekar att nån kanske skulle gå ner i vikt.

Ska jag förklara min egen situation? Under större delen av mitt liv har jag varit överviktig. Som mest till mina 164 cm vägde jag 87 kilo. Ingen massiv övervikt, jag hade inga problem med hälsa eller rörlighet, men det var 20 kilo som satt där. När jag var tjock åt jag en massa. Mat, godis, glass. Jag älskar ju mat liksom. Fram tills att jag var 19 var det inte ett problem. Jag åt, var tjock, jag rörde mig och jag var frisk. Jag hade inga problem med hälsan trots min övervikt. Många tyckte att jag skulle gå ner i vikt men jag orkade liksom inte riktigt. Jaja liksom.

Sen fick jag bulimi. Hela mitt ätmönster fuckades upp. Jag hetsåt, otroliga mängder. Jag kräktes. Varvade det med att hetsträna. And the funny thing? Utåt syntes inte ett jävla dugg. När jag blev ätstörd blev jag fruktansvärt noggrann med att det som syntes utåt var en sund tjej som åt som hon skulle och tränade en del. Jag gick ner väldigt mycket i vikt (87 till 61) under ett halvår och OJ vad mycket komplimanger jag fick. Vad duktig jag var som åt så bra, som tränade, som gick ner i vikt! Och jag mådde så jävla dåligt under tiden. Hade någon sagt till mig att VARFÖR GÅR DU NER SÅ MYCKET I VIKT MÅR DU BRA? kanske jag hade brutit ihop och bett om hjälp. Men det var det ingen som gjorde. Men när jag var tjock och mådde bra däremot då var det viktigt att säga till mig att GÅ NER I VIKT FÖR DET ÄR INTE BRA ATT VARA TJOCK!!!!

Så du människa som tror att för att en är tjock så hetsäter en och har ätstörning och därför ska man (måste man) vänligt påpeka för sina vänner att de kanske ska gå ner i vikt: HÅLL KÄFTEN. Var bara tyst. Övervikt är inte en ätstörning. Övervikt betyder inte att en svullar och hetsäter. Har din vän en ätstörning som hen ej berättat om så kommer du antagligen inte veta om den iallafall. Ätstörda är mycket bra på att dölja sånt. Men fortsätter du påpeka att hen kanske bör gå ner i vikt, sakta men säkert lär dina vänner hålla med om att de är tjocka, att de borde gå ner i vikt och sakta men säkert är en ätstörning skapad där det inte fanns någon förut. Grattis. Jävligt bra jobbat.

Publicerat i Ätstörning, Normer, Vardag och sånt | Märkt , , , | 3 kommentarer

Två dagar, två händelser.

Hur illa jag vet att världen än är har jag varit ganska besparad.

Men. Två dagar i rad. Så väldigt tydliga händelser.

1. Igår, lördag morse. Klockan var ungefär nio och jag satt på vagnen in till stan för att fika med en kompis. Klädd i jeans, tröja, jacka. Ironi över alla under satt jag och läste text + kommentarsfält om överfall, ovälkomna närmanden samt våldtäkt när en äldre man satte sig ner brevid mig. Han kan ha varit i ungefär 60-årsåldern och han satte sig nära och bredbent, som en del män gör. Det irriterar mig lite så jag försöker kombinera att ta plats med att sitta lite lutad mot fönstret, djupt försjunken i texten på telefonen med lurar i öronen. Han sneglar lite på mig en stund och lutar sig sen väldigt nära och frågar med ett leende ”Vad är du har där då?”

Det var min telefon han syftade på och jag ville inte prata om min telefon med honom vilket jag sade. Lutade mig återigen bort, mot fönstret men hörde genom musiken att han lite surt sade ”att han bara ville prata lite.

2. Söndagkväll jag är ute och går. Det har varit fantastiskt väder hela dagen och är fortfarande långt över tjugo grader. Iklädd luftigt linne och korta shorts går jag en kort vända, nån kilometer eller så bara, jag ska ju ut och springa sen. Intervju med Tony Hale i öronen och jag har ungefär 150-200 m. kvar hem när en bil tutar bakom mig. Jag tittar bakåt och ser att det är en silverfärgad Volvo 940 som svängt in på vägen jag precis gick över och stannat vid kanten. En medelålders man sitter i bilen, ler mot mig och säger ”Hej tjejen.” Eftersom jag inte känner honom fortsätter jag att gå. Han fortsätter tuta, flera gånger. Nu tar jag ut lurarna när jag vänder mig om och frågar vad han vill. ”Jag vill bara prata lite med dig tjejen, det kan du väl göra?” Och jag sade att näe, jag känner inte dig så det tänker jag inte. När jag går bort från honom hör jag hur han tutar på mig igen.

150 meter längre bort ligger min port och några meter innan jag kommer fram ser jag den silverfärgade Volvon sakta köra förbi, mannen i bilen tittar när jag öppnar dörren och kliver in. Han har alltså vänt och kört ut från vägen han tidigare körde in på och följde efter mig. Och nu vet han var jag bor.

Två händelser som är så långt från ok det bara går. Den igår på vagnen var ju ganska oskyldig. Han blev sur att jag inte ville prata med en äldre främmande man i kollektivtrafiken som tyckte att det var lämpligt att störa en ung kvinna han ej kände, en kvinna som dessutom aktivt fokuserar på något annat med lurar i öronen.

Men idag? TUTA fan inte på någon. SITT INTE I DIN JÄVLA BIL OCH FLINA och säg att du bara vill prata lite. VARFÖR SKULLE JAG VILJA PRATA MED DIG? JAG KÄNNER DIG INTE, SER DU INTE ATT JAG ÄR UPPTAGEN?

Det värsta av allt är att nu vill jag inte gå ut. Jag vet inte vad det här är för person. Han vet vilken port jag bor i, han såg mig gå in. Nu vågar jag inte gå ut för tänk om han är kvar.

Varför tror män (JA MÄN FÖR DET ÄR MÄN SOM GÖR DET) att det är ok? Säg inte att det har med klädsel att göra eftersom då skulle mannen som störde mig i lördags struntat i det eftersom jag då hade hela kroppen täckt? Säg inte att det är för att jag sänder ut signaler, för vilka signaler jag skulle kunna sända ut när jag sitter eller går och stirrar ner i marken med lurar i öronen förutom ”Jag är upptagen med mitt” vet jag inte. Det är liksom som att män på något lustigt vis har fått för sig att det skulle vara ok att störa kvinnor på det viset. Att det är ok att tuta och titta och fråga och sen bli SUR om kvinnan i fråga inte tar åt sig av komplimangen det är att MANNEN vill prata med henne. Så lustigt. Undrar hur de fått den idén.

Publicerat i Normer, Vardag och sånt | Märkt , , | 1 kommentar

Överfallen av fyllo i Brunnsparken, check!

”Överfallen av fyllo i Brunnsparken, check!”

Twittrade det för någon timme sen. Alldeles innan dess hade jag kommit från jobbet, gåendes mot Brunnsparken för att ta vagnen upp mot Majorna. Noterar ett gäng med alkisar som står och gruffar och tar en liten omväg runt dem, som man gör. Med de där knappt märkbara önskan om att de inte ska lägga märke till en, bara låta en gå förbi, det som en alltid tänker på vägen förbi. Men de lät mig gå förbi.

Det duggade nästan och jag stod i busskuren i mina löpartajts och den riktigt fula regnjackan när en av dem ändå kommer svajigt gående mot oss som stod och väntade på spårvagnen. Tror han ska gå förbi men han svänger in bredvid mig i busskuren. Ställer sig framför mig. Jag försöker se ut som jag inte finns så att han bara ska gå. Jag står precis bredvid kurens bänk så jag kan inte gå åt vänster. Han ställer sig framför mig och säger något och det är svårt att höra vad han säger eftersom han är så full. Jag mumlar något och flyttar mig åt sidan. Han flyttar efter. Jag försöker flytta mig åt andra sidan, men han går med. Tränger in mig mot busskurens bakre vägg. Jag säger åt honom att låta mig vara och försöker knuffa mig förbi varpå han putter till mig  och nu hör jag vad han säger, att han vill ha pengar. Han är rakt framför mig, väldigt nära. Känner hur det luktar gammal alkohol och ser hur gula hans tänder är. Han fortsätter putta på mig och säger att han ska ha en tia från mig. Nu skriker jag till att jag har ingen och låt mig vara.

Vid det här laget uppmärksammar folk omkring vad som händer och de säger åt honom att sluta. Han tittar upp och ser mannen som sade till och lämnar mig äntligen ifred. Han raglar omkring en stund, ser en annan tjej och försöker gå fram till henne. Hon lyckas bättre än jag att fly undan och han sätter sig och halsar ur en flaska explorer.

Vagnen kommer och jag kliver på. Allt som allt så interagerade jag med mannen i kanske 40 sekunder. Jag har inga fysiska men, jag har inte blivit slagen och jag hyser inga tvivel att om han skulle blivit än mer närgången skulle jag fått omedelbar hjälp från de runtomkring. Men jag sitter på vagnen och tänker om. Om.

Om han hade varit aningens mindre berusad. Nu var han så full att han raglade. Men om han hade varit aningens mindre berusad, men lika aggressiv. Om klockan inte hade varit halv nio och det varit folk runtomkring. Om klockan istället varit halv elva och det varit tomt runt mig. Om jag inte hade varit i Brunnsparken utan i tunneln vid Rambergsvallen tillexempel, där jag brukar gå av. Om jag inte vågat säga ifrån.

Nu är jag arg istället. Arg på att jag ska behöva känna mig rädd och osäker när jag står och väntar på min spårvagn. ”Ahmen det är ju bara en fyllgubbe. Ignorera honom bara så går han.” Men det här var en vuxen karl, två decimeter längre än mig som aggressivt trängde in mig mot busskurens vägg, inte lät mig gå och krävde pengar. Att han var berusad är inte en förmildrande omständighet.

Två sekunder efter att jag twittrat iväg om mitt ”överfall” känner jag att jag överdriver. Men alltså fan nej, jag stod i min vardag, trött efter en dag på jobbet och bara väntade på vagnen. Det var inte en överdrift. Jag hatar att känna mig liten och svag och det gjorde jag där för en halvminut. I det läget kände jag mig överfallen. Jag kom inte undan för en kort stund och jag blev rädd. Jag hoppas att någon ringde polisen efter att jag hade gått.

Publicerat i Vardag och sånt | Märkt , , | Lämna en kommentar

Jag har precis sett Gremlins

Jag har precis sett Gremlins. En sunkig vinterkväll i någon stads China Town kryssar Rand Peltzer fram genom otaliga asiatiska marknadsstånd på jakt efter den perfekta julklappen till sin son. Beväpnad med sitt egna uppfunna badrumsresekit hittar han vägen ner i ett källarhål fyllt av vad vi idag skulle kalla asiatisk kitch men som 1984 var spännande inredningsföremål. Inget i källaren faller honom smaken och han försöker istället sälja in sin tandkrämssprutande lilla manick innan han i ett hörn av lokalen får syn på ett märkligt litet djur. Det sjunger. Det är gulligt. Utan further ado bestämmer han sig att detta djur som han inte vet ett smack om är den perfekta julklappen och han köpslår med den gamla asiatiska mannen med skägg som sitter och röker pipa. 100 dollar. 200 dollar. Men nej. Den visa farbrodern vägrar att sälja djuret, kallat mogwai. Det följer ett stort ansvar, ett ansvar som Rand Peltzer nog inte är redo att ha.

Men den vise mannens unga kompanjon, presumably han sonson, inser värdet i reda pengar och säljer ändå djuret till Rand som glad och nöjd tar hem det till sitt hem. Hans son, Billy, presenteras i ett vintrigt stadslandskap. Han kör en opålitlig WV Beetle till sitt jobb på banken där han måste genomlida strider med stadens ilskna fru (lex Prussilusskan) som inte gillar hans hund Barney. Man förstår också här att han verkligen gillar sin medarbetare, Kate, som även arbetar extra som bartender.

Väl hemma låter filmen en förstå att Rands uppfinningar inte är allt vad de lovar. Huset är fullt av icke-fungerande små prylar menade att underlätta ens vardag men som istället slår sönder alla dina ägg och serverar en trögflytande tjärliknande substans istället för kaffe. I denna miljö ger Rand sin son Billy den fantastiska presenten. Ett litet djur, en mogwai. Men beware, det finns tre enkla regler att följa för att den ska klara sig och överleva. 1. Utsätt den inte för skarpt ljust. 2. Ge den aldrig vatten. 3. Mata den aldrig efter midnatt.

Naturligtvis går allt fel. Billys vetgiriga granne, Pete, råkar välta ut lite vatten och det resulterar i att mogwaien, som nu heter Gizmo, spawnar fem nya mogwais. Eftersom de nya mogwaiarna inte är helt ärliga med allt de gör har de en annan plan för framtiden. De biter av Billys klocksladd och i tron om att klockan bara är fem över halv tolv ger han dem kyckling. Nu börjar allt  helt gå åt helvete. Efter-midnatts-matningen gör att de förpuppas och ut kommer något ingen hade väntat sig. Elaka gröna monster.

Det är jul, allt borde vara lugnt och fint men monstrena sliter sig och löper amok i den lilla staden. De kortsluter gatljus, barrikaderar den lokala baren, super sig fulla, röker som borstbindare och går på bio.

Nu är det bråda dagar. Billy försöker berätta för stadens polis att små gröna monster, Gremlins, är lösa i staden men blir inte trodd. Det är han själv, tillsammans med Kate, som måste lösa situationen. De bränner ner bion, kämpar tillsammans i varuhuset för att monstrena ska försvinna så att julstämningen ska återinfinna sig.

Alltså den här filmen. Gremlinsarna är ärligt talat så väldigt icke trovärdiga. De är nyfödda men kan prata engelska, de förstår elektronik, hittar cigg, fattar att de ska dricka bärs för kicken och är bara så allmänt inne med den västerländska kulturen att filmen tillslut bara känns som en lögn. Här har vi ett orientaliskt litet djur som på magisk väg fortplantar sig och direkt ur puppstadiet fattar avkomman hur de ska kortsluta sladdarna till gatljusen för att förorsaka mayhem. Alltså nej. Jag kan verkligen uppskatta huvudpersonernas kamp för att deras jul inte helt och hållet ska förstöras, men sättet storyn utvecklar sig så blir det bara fånigt.

Att den visa asiatiska farbrorn i slutet kommer hem till the Peltzer family och tar tillbaka Gizmo känns om en välsignelse. Han säger det som vi alla tänker, att de inte är redo för det ansvar som det innebär att ha ett kreatur som detta ibland sig. Rand förstår och Billy är ledsen och Gizmo säger ett helt adorable adjö. Kanske en dag att Billy är redo att ha Gizmo hos sig, men det är inte idag. De två har nu ändå skapat ett band emellan sig när de tillsammans kämpade för att förgöra de andra små rackarna men det är inte nog för att han ska förstå det fulla allvaret att ta hand om denna lilla varelse.

Den får 4 av 10 små gröna monster.

(Alla bilder är lånade från internet)
Publicerat i Film, Populärkultur, Uncategorized | Märkt , | Lämna en kommentar