Övervikt är inte en ätstörning.

Snabb grej om övervikt och folks förmåga att lägga sig i ens matvanor. Lady Dahmer postade detta igår och som en lite reaktion fick hon en kommentar (från Fia, skriven 14:40) där följande citat stod:

…när det tydligt handlar om ätstörningar MÅSTE man ju agera. Det går ju inte att låta sina vänner svälta ihjäl sig. Däremot är det konstigt att anorexi är ok att lägga sig i, men fan ta den som påpekar att nån kanske skulle gå ner i vikt.

Ska jag förklara min egen situation? Under större delen av mitt liv har jag varit överviktig. Som mest till mina 164 cm vägde jag 87 kilo. Ingen massiv övervikt, jag hade inga problem med hälsa eller rörlighet, men det var 20 kilo som satt där. När jag var tjock åt jag en massa. Mat, godis, glass. Jag älskar ju mat liksom. Fram tills att jag var 19 var det inte ett problem. Jag åt, var tjock, jag rörde mig och jag var frisk. Jag hade inga problem med hälsan trots min övervikt. Många tyckte att jag skulle gå ner i vikt men jag orkade liksom inte riktigt. Jaja liksom.

Sen fick jag bulimi. Hela mitt ätmönster fuckades upp. Jag hetsåt, otroliga mängder. Jag kräktes. Varvade det med att hetsträna. And the funny thing? Utåt syntes inte ett jävla dugg. När jag blev ätstörd blev jag fruktansvärt noggrann med att det som syntes utåt var en sund tjej som åt som hon skulle och tränade en del. Jag gick ner väldigt mycket i vikt (87 till 61) under ett halvår och OJ vad mycket komplimanger jag fick. Vad duktig jag var som åt så bra, som tränade, som gick ner i vikt! Och jag mådde så jävla dåligt under tiden. Hade någon sagt till mig att VARFÖR GÅR DU NER SÅ MYCKET I VIKT MÅR DU BRA? kanske jag hade brutit ihop och bett om hjälp. Men det var det ingen som gjorde. Men när jag var tjock och mådde bra däremot då var det viktigt att säga till mig att GÅ NER I VIKT FÖR DET ÄR INTE BRA ATT VARA TJOCK!!!!

Så du människa som tror att för att en är tjock så hetsäter en och har ätstörning och därför ska man (måste man) vänligt påpeka för sina vänner att de kanske ska gå ner i vikt: HÅLL KÄFTEN. Var bara tyst. Övervikt är inte en ätstörning. Övervikt betyder inte att en svullar och hetsäter. Har din vän en ätstörning som hen ej berättat om så kommer du antagligen inte veta om den iallafall. Ätstörda är mycket bra på att dölja sånt. Men fortsätter du påpeka att hen kanske bör gå ner i vikt, sakta men säkert lär dina vänner hålla med om att de är tjocka, att de borde gå ner i vikt och sakta men säkert är en ätstörning skapad där det inte fanns någon förut. Grattis. Jävligt bra jobbat.

Publicerat i Ätstörning, Normer, Vardag och sånt | Märkt , , , | 3 kommentarer

Två dagar, två händelser.

Hur illa jag vet att världen än är har jag varit ganska besparad.

Men. Två dagar i rad. Så väldigt tydliga händelser.

1. Igår, lördag morse. Klockan var ungefär nio och jag satt på vagnen in till stan för att fika med en kompis. Klädd i jeans, tröja, jacka. Ironi över alla under satt jag och läste text + kommentarsfält om överfall, ovälkomna närmanden samt våldtäkt när en äldre man satte sig ner brevid mig. Han kan ha varit i ungefär 60-årsåldern och han satte sig nära och bredbent, som en del män gör. Det irriterar mig lite så jag försöker kombinera att ta plats med att sitta lite lutad mot fönstret, djupt försjunken i texten på telefonen med lurar i öronen. Han sneglar lite på mig en stund och lutar sig sen väldigt nära och frågar med ett leende ”Vad är du har där då?”

Det var min telefon han syftade på och jag ville inte prata om min telefon med honom vilket jag sade. Lutade mig återigen bort, mot fönstret men hörde genom musiken att han lite surt sade ”att han bara ville prata lite.

2. Söndagkväll jag är ute och går. Det har varit fantastiskt väder hela dagen och är fortfarande långt över tjugo grader. Iklädd luftigt linne och korta shorts går jag en kort vända, nån kilometer eller så bara, jag ska ju ut och springa sen. Intervju med Tony Hale i öronen och jag har ungefär 150-200 m. kvar hem när en bil tutar bakom mig. Jag tittar bakåt och ser att det är en silverfärgad Volvo 940 som svängt in på vägen jag precis gick över och stannat vid kanten. En medelålders man sitter i bilen, ler mot mig och säger ”Hej tjejen.” Eftersom jag inte känner honom fortsätter jag att gå. Han fortsätter tuta, flera gånger. Nu tar jag ut lurarna när jag vänder mig om och frågar vad han vill. ”Jag vill bara prata lite med dig tjejen, det kan du väl göra?” Och jag sade att näe, jag känner inte dig så det tänker jag inte. När jag går bort från honom hör jag hur han tutar på mig igen.

150 meter längre bort ligger min port och några meter innan jag kommer fram ser jag den silverfärgade Volvon sakta köra förbi, mannen i bilen tittar när jag öppnar dörren och kliver in. Han har alltså vänt och kört ut från vägen han tidigare körde in på och följde efter mig. Och nu vet han var jag bor.

Två händelser som är så långt från ok det bara går. Den igår på vagnen var ju ganska oskyldig. Han blev sur att jag inte ville prata med en äldre främmande man i kollektivtrafiken som tyckte att det var lämpligt att störa en ung kvinna han ej kände, en kvinna som dessutom aktivt fokuserar på något annat med lurar i öronen.

Men idag? TUTA fan inte på någon. SITT INTE I DIN JÄVLA BIL OCH FLINA och säg att du bara vill prata lite. VARFÖR SKULLE JAG VILJA PRATA MED DIG? JAG KÄNNER DIG INTE, SER DU INTE ATT JAG ÄR UPPTAGEN?

Det värsta av allt är att nu vill jag inte gå ut. Jag vet inte vad det här är för person. Han vet vilken port jag bor i, han såg mig gå in. Nu vågar jag inte gå ut för tänk om han är kvar.

Varför tror män (JA MÄN FÖR DET ÄR MÄN SOM GÖR DET) att det är ok? Säg inte att det har med klädsel att göra eftersom då skulle mannen som störde mig i lördags struntat i det eftersom jag då hade hela kroppen täckt? Säg inte att det är för att jag sänder ut signaler, för vilka signaler jag skulle kunna sända ut när jag sitter eller går och stirrar ner i marken med lurar i öronen förutom ”Jag är upptagen med mitt” vet jag inte. Det är liksom som att män på något lustigt vis har fått för sig att det skulle vara ok att störa kvinnor på det viset. Att det är ok att tuta och titta och fråga och sen bli SUR om kvinnan i fråga inte tar åt sig av komplimangen det är att MANNEN vill prata med henne. Så lustigt. Undrar hur de fått den idén.

Publicerat i Normer, Vardag och sånt | Märkt , , | 1 kommentar

Överfallen av fyllo i Brunnsparken, check!

”Överfallen av fyllo i Brunnsparken, check!”

Twittrade det för någon timme sen. Alldeles innan dess hade jag kommit från jobbet, gåendes mot Brunnsparken för att ta vagnen upp mot Majorna. Noterar ett gäng med alkisar som står och gruffar och tar en liten omväg runt dem, som man gör. Med de där knappt märkbara önskan om att de inte ska lägga märke till en, bara låta en gå förbi, det som en alltid tänker på vägen förbi. Men de lät mig gå förbi.

Det duggade nästan och jag stod i busskuren i mina löpartajts och den riktigt fula regnjackan när en av dem ändå kommer svajigt gående mot oss som stod och väntade på spårvagnen. Tror han ska gå förbi men han svänger in bredvid mig i busskuren. Ställer sig framför mig. Jag försöker se ut som jag inte finns så att han bara ska gå. Jag står precis bredvid kurens bänk så jag kan inte gå åt vänster. Han ställer sig framför mig och säger något och det är svårt att höra vad han säger eftersom han är så full. Jag mumlar något och flyttar mig åt sidan. Han flyttar efter. Jag försöker flytta mig åt andra sidan, men han går med. Tränger in mig mot busskurens bakre vägg. Jag säger åt honom att låta mig vara och försöker knuffa mig förbi varpå han putter till mig  och nu hör jag vad han säger, att han vill ha pengar. Han är rakt framför mig, väldigt nära. Känner hur det luktar gammal alkohol och ser hur gula hans tänder är. Han fortsätter putta på mig och säger att han ska ha en tia från mig. Nu skriker jag till att jag har ingen och låt mig vara.

Vid det här laget uppmärksammar folk omkring vad som händer och de säger åt honom att sluta. Han tittar upp och ser mannen som sade till och lämnar mig äntligen ifred. Han raglar omkring en stund, ser en annan tjej och försöker gå fram till henne. Hon lyckas bättre än jag att fly undan och han sätter sig och halsar ur en flaska explorer.

Vagnen kommer och jag kliver på. Allt som allt så interagerade jag med mannen i kanske 40 sekunder. Jag har inga fysiska men, jag har inte blivit slagen och jag hyser inga tvivel att om han skulle blivit än mer närgången skulle jag fått omedelbar hjälp från de runtomkring. Men jag sitter på vagnen och tänker om. Om.

Om han hade varit aningens mindre berusad. Nu var han så full att han raglade. Men om han hade varit aningens mindre berusad, men lika aggressiv. Om klockan inte hade varit halv nio och det varit folk runtomkring. Om klockan istället varit halv elva och det varit tomt runt mig. Om jag inte hade varit i Brunnsparken utan i tunneln vid Rambergsvallen tillexempel, där jag brukar gå av. Om jag inte vågat säga ifrån.

Nu är jag arg istället. Arg på att jag ska behöva känna mig rädd och osäker när jag står och väntar på min spårvagn. ”Ahmen det är ju bara en fyllgubbe. Ignorera honom bara så går han.” Men det här var en vuxen karl, två decimeter längre än mig som aggressivt trängde in mig mot busskurens vägg, inte lät mig gå och krävde pengar. Att han var berusad är inte en förmildrande omständighet.

Två sekunder efter att jag twittrat iväg om mitt ”överfall” känner jag att jag överdriver. Men alltså fan nej, jag stod i min vardag, trött efter en dag på jobbet och bara väntade på vagnen. Det var inte en överdrift. Jag hatar att känna mig liten och svag och det gjorde jag där för en halvminut. I det läget kände jag mig överfallen. Jag kom inte undan för en kort stund och jag blev rädd. Jag hoppas att någon ringde polisen efter att jag hade gått.

Publicerat i Vardag och sånt | Märkt , , | Lämna en kommentar

Jag har precis sett Gremlins

Jag har precis sett Gremlins. En sunkig vinterkväll i någon stads China Town kryssar Rand Peltzer fram genom otaliga asiatiska marknadsstånd på jakt efter den perfekta julklappen till sin son. Beväpnad med sitt egna uppfunna badrumsresekit hittar han vägen ner i ett källarhål fyllt av vad vi idag skulle kalla asiatisk kitch men som 1984 var spännande inredningsföremål. Inget i källaren faller honom smaken och han försöker istället sälja in sin tandkrämssprutande lilla manick innan han i ett hörn av lokalen får syn på ett märkligt litet djur. Det sjunger. Det är gulligt. Utan further ado bestämmer han sig att detta djur som han inte vet ett smack om är den perfekta julklappen och han köpslår med den gamla asiatiska mannen med skägg som sitter och röker pipa. 100 dollar. 200 dollar. Men nej. Den visa farbrodern vägrar att sälja djuret, kallat mogwai. Det följer ett stort ansvar, ett ansvar som Rand Peltzer nog inte är redo att ha.

Men den vise mannens unga kompanjon, presumably han sonson, inser värdet i reda pengar och säljer ändå djuret till Rand som glad och nöjd tar hem det till sitt hem. Hans son, Billy, presenteras i ett vintrigt stadslandskap. Han kör en opålitlig WV Beetle till sitt jobb på banken där han måste genomlida strider med stadens ilskna fru (lex Prussilusskan) som inte gillar hans hund Barney. Man förstår också här att han verkligen gillar sin medarbetare, Kate, som även arbetar extra som bartender.

Väl hemma låter filmen en förstå att Rands uppfinningar inte är allt vad de lovar. Huset är fullt av icke-fungerande små prylar menade att underlätta ens vardag men som istället slår sönder alla dina ägg och serverar en trögflytande tjärliknande substans istället för kaffe. I denna miljö ger Rand sin son Billy den fantastiska presenten. Ett litet djur, en mogwai. Men beware, det finns tre enkla regler att följa för att den ska klara sig och överleva. 1. Utsätt den inte för skarpt ljust. 2. Ge den aldrig vatten. 3. Mata den aldrig efter midnatt.

Naturligtvis går allt fel. Billys vetgiriga granne, Pete, råkar välta ut lite vatten och det resulterar i att mogwaien, som nu heter Gizmo, spawnar fem nya mogwais. Eftersom de nya mogwaiarna inte är helt ärliga med allt de gör har de en annan plan för framtiden. De biter av Billys klocksladd och i tron om att klockan bara är fem över halv tolv ger han dem kyckling. Nu börjar allt  helt gå åt helvete. Efter-midnatts-matningen gör att de förpuppas och ut kommer något ingen hade väntat sig. Elaka gröna monster.

Det är jul, allt borde vara lugnt och fint men monstrena sliter sig och löper amok i den lilla staden. De kortsluter gatljus, barrikaderar den lokala baren, super sig fulla, röker som borstbindare och går på bio.

Nu är det bråda dagar. Billy försöker berätta för stadens polis att små gröna monster, Gremlins, är lösa i staden men blir inte trodd. Det är han själv, tillsammans med Kate, som måste lösa situationen. De bränner ner bion, kämpar tillsammans i varuhuset för att monstrena ska försvinna så att julstämningen ska återinfinna sig.

Alltså den här filmen. Gremlinsarna är ärligt talat så väldigt icke trovärdiga. De är nyfödda men kan prata engelska, de förstår elektronik, hittar cigg, fattar att de ska dricka bärs för kicken och är bara så allmänt inne med den västerländska kulturen att filmen tillslut bara känns som en lögn. Här har vi ett orientaliskt litet djur som på magisk väg fortplantar sig och direkt ur puppstadiet fattar avkomman hur de ska kortsluta sladdarna till gatljusen för att förorsaka mayhem. Alltså nej. Jag kan verkligen uppskatta huvudpersonernas kamp för att deras jul inte helt och hållet ska förstöras, men sättet storyn utvecklar sig så blir det bara fånigt.

Att den visa asiatiska farbrorn i slutet kommer hem till the Peltzer family och tar tillbaka Gizmo känns om en välsignelse. Han säger det som vi alla tänker, att de inte är redo för det ansvar som det innebär att ha ett kreatur som detta ibland sig. Rand förstår och Billy är ledsen och Gizmo säger ett helt adorable adjö. Kanske en dag att Billy är redo att ha Gizmo hos sig, men det är inte idag. De två har nu ändå skapat ett band emellan sig när de tillsammans kämpade för att förgöra de andra små rackarna men det är inte nog för att han ska förstå det fulla allvaret att ta hand om denna lilla varelse.

Den får 4 av 10 små gröna monster.

(Alla bilder är lånade från internet)
Publicerat i Film, Populärkultur, Uncategorized | Märkt , | Lämna en kommentar

Jag har sett Jakten

OBS det blir spoilers nu!

Min vän Anna gillar dansk film. Mads Mikkelsen speciellt. Förra veckan såg vi en film som hette ”Adams Äpplen” i vilken Mads spelar en lätt verklighetsfrånvänd präst som på danska landsbygden arbetar för att kriminella ska få en bättre framtid. Hon gillar danska och propagerade ett ett kort tag för att vi skulle se en till dansk film. Jakten går just nu på svenska biografer.

Det här är inte en feelgood-film. Lucas (Mads Mikkelsen), i ett höstigt, halvvintrigt Danmark, går till jobbet i november. Han jobbar på ett dagis och en av eleverna där är dotter till hans bästa vän Theo. Theo har ett någ0t stormigt förhållande till sin fru och hans dotter tyr sig till  Lucas. Hon tyr sig till honom till den milda grad att hon med sexåringens fantasi startar en kärlekshistoria, hon gör ett pärlplattehjärta som hon med en puss på munnen försöker ge till Lucas. Han pratar allvarligt med henne och säger att han kan inte ta emot det, ge det till någon av dina jämnåriga kamrater. Och pussa inte någon på munnen som inte är din mamma och pappa. Flickan blir arg och säger i sin ilska till en annan förskolepedagog att hon inte tycker om Lucas. Han är ful och dum och han har visat sin ”tissemand” (penis) som stod rakt ut som en käpp (detta är något som innan hon på en ipad visats av sin storebror och hans vän, ett porrklipp på en erigerad penis, som står rakt ut). Förskolepedagogen drar förhastade slutsatser och utan att prata ordentkligt med Lucas startas den Jakt som titeln antyder.

Utan närmare undersökning sprider förskolepedagogen att en av personalen på förskolan har förgripit sig på barnen. Med hjälp av vad jag förmodar är nåt slags psykolog, Ole, ställer de en hel del ledande frågor till barnet i fråga som inte vågar neka utan hon bara nickar till svar på deras frågor. De berättar det för barnets föräldrar samt övriga barns föräldrar innan polisen har kopplats in. Jakten fortsätter. Huvudpersonen blir sparkad, rykten sprids. Han blir utesluten från hela samhället, blir förnekad att röra sig i närområdet, blir misshandlad. Det finns inget han kan göra för att rentvå sig själv, för barn, de ljuger ju inte. Föräldrarna är förtvivlade. Det allra värsta som kan hända ens barn, det kanske har hänt och det läget tar de barnets parti.

Som tittare så sitter jag där. Jag vet att han  inte har gjort något fel. Jag vet att han är helt oskyldig och jag kan inte göra någonting. Ingenting när ryktena sprids, ingenting när han inte  får veta vad det är som händer, ingenting när hans bästa vänner vänder ryggen till, säger att de inte har någonting att prata om mer någonsin. Jag kan inte göra ett dugg när hans verklighet, han tillvaro faller samman. När hans son försöker hjälpa honom, när hans hund dödas eller när han slås till nästan medvetslöshet i snabbköpet.

Jag kan bara titta på. Titta på när polisen kommer fram till att uppgifterna som barnen lämnar inte stämmer, han har inte ens nån källare. Jag kan bara titta på när han gråter, när han försöker att klä sig och med någon värdighet gå i kyrkan. Vi som sitter och tittar vet att det bara är lögn men de som borde lyssna lyssnar inte när barnet som först sade lögnen försöker berätta att det inte är sant, det var bara hon som var dum och arg. De lyssnar inte utan är övertygade om att det hon säger, det är är inte sant. Det hon först sade det är riktigt och nu försöker hon bara förtränga det som hände, trots att det aldrig hände. Jag kan bara titta på när han ett år senare som en självklar, på pappret rentvådd, del av jaktlaget avslappat går i skogen och blir beskjuten av någon av sina kamrater. En av de han trodde han kunde lita på men stämpeln sitter alltid kvar och en del av det som hände kommer alltid att hänga kvar vid honom. Är han en pedofil? Vi vet att det inte är sant, många i hans omvärld tvivlar fortfarand.

Det är nog det värsta jag sett om hur oskyldigt anklagade för barnövergrepp drabbas. Och det är inte ens sant. Det är en fiktiv historia om hur snabbt en människas värld kan slås sönder av ett förorättat barns ord. Barn ska tas på allvar, måste tas på allvar. Alla gånger. Men det är så viktigt att utreda. Att inte dra förhastade slutsatser. Att lyssna. Att inte ställa ledande frågor.

Jag gråter sällan på film, men det gick inte att hålla tillbaka. Det bottenlösa på något vis. Det blev aldrig bättre. Polisen kan säga att bevisningen inte håller, men vem tvivlar till syvende och sist på ett barn som normalt sett aldrig ljuger?

Det här var en fruktansvärd film. Väldigt bra. Väldigt otäck.

(Alla bilder är lånade från internet)
Publicerat i Film, Populärkultur | Märkt , , | Lämna en kommentar

Jag har ost i kylen, den har legat där i över två dygn nu

Jag har ost i kylen. En 460-grams västerbottenost som jag köpte i söndags förmiddag. Jag var rädd, där i affären. Stod en lång stund framför ostkylen och visste inte vad jag skulle göra. En liten påse riven? Ett litet paket med färdiga skivor? Kanske be manuella charken om 100 gram av något. Har jag bara 100 gram ost gör det inget om jag äter upp det för 100 gram är acceptabelt att äta upp. Inte som ett halvkilo. Ett halvt kilo ost ska man inte göra slut på på en dag, det är inte normalt. Men jag stod framför ostkylen och valde länge. Västerbottenost, i halvkilosbitar. Jag behövde ju egentligen bara lite till lunchlådorna, att lägga på toppen av den ugnsbakade laxen men VAD FAN SKA JAG INTE KUNNA HA EN HEL OST HEMMA FÖR??!!

Sen början av februari har jag gått hos en psykolog. Jag har ätstörningar. Det har gått upp och ner med de allra värsta faserna när jag var runt tjugo och nu det senaste halvåret-nio månaderna. Jag hetsäter-kräks-hetstränar inte på samma vis som för åtta år sen, men sen förra sommaren har det sakta men säkert gått utför. Sakta men säkert begränsade jag mig själv, eller snarare utökade maten jag triggade på. Jag kunde plötsligt inte ha saker hemma jag alltid kunnat äta. Listan på mat jag kunde äta hemma utan att hjärnan ballade ur totalt blev kortare och kortare. I januari bestod den av följande: ägg, tonfisk, smör, majonnäs. Makrill i tomatsås. En tomat, ibland. All annan mat. Hur jag än planerade, hur jag än tänkte ville, så tog det slut. Snabbt. Samma kväll som jag handlat. Ångesten efteråt. Alla dessa pengar jag spolat ner i toaletten under åren. Så jävla hopplöst och tråkigt. Var jag inte hemma funkade det, alltså att äta ute eller med andra. Då kunde jag äta, god mat, en portion. Men det har jag alltid kunnat. Ätstörda är bra på att dölja för andra vad det är som händer.

Men i januari var jag bara så trött. Så väldigt trött. Mina ägg, mina tonfiskröror, makrillen i tomatsås. Varje dag. Så jag ringde det där samtalet. Primärvården for the win alltså. Det tog två veckor innan jag satt i fåtöljen hos hen som skulle hjälpa mig med det här. Jag fick i detalj förklara exakt vad jag håller på med och hen bara ”Ja, du har problem. Det här ska vi ta tag i nu. Ta fram kalendern så bokar vi in några sessioner att börja med.” Och jag fick övningar. Hemläxor. Köp morötter. Köp paprika. Ha frukt hemma. Det kan gå åt helvete ja. Låt det göra det isåfall. Så pratar vi om det nästa vecka. Och det gick åt helvete. Då och då. Är det ensamheten? Att kunna vara själv hemma, med mat, att hantera det. Att ha de där morötterna i kylen. ÅTERLÄRA sig att kunna vara helt själv hemma utan destruktiva beteenden, ni vet det där som många andra kan? Och sen fick jag läxa att göra lunchlådor. Det innebar att jag var tvungen att köpa MAT inte bara en eller ett par paprikor. Det var en väldigt orolig dag. Alla dessa saker vi hade pratat om, hur jag reagerar i specifika situationer, vad jag kan göra för att undvika dem. Och jag lagade mat. Lade undan allt i frysen medan det fortfarande var varmt. Rörde inte maten, smakade inte av. Det fick bli som det blev. Satt med stoppur i  45 minuter och stirrade. Det funkade.

Det har gått tre månader sen det första besöket. Jag ballar ur. Men mer sällan än för tre månader sen. Det börjar sakta sakta kännas som inte hela världen. Jag ballar ur ibland. Vi pratar om det, varför, vad händer, vad kan jag göra nästa gång, vilka strategier ska jag ha? En gång är en gång, kom ihåg det, det är mer sällan nu.

Men i söndags. Jag köpte en ost. Ett halvt kilo västerbottenost. Ost har varit min stora nemesis. Något jag längtat efter att ha kunnat ha hemma för att bara varje gång hamna i det frenetiska ångestfyllda vacuumet där jag bara äter. Men i söndags köpte jag en ost. Jag rev lite att ha på den ugnsbakade laxen, hyvlade en skiva, lade in den i kylen. Igår åt jag en liten bit, lade in den i kylen. Iallafall 350 gram ligger fortfarande i min kyl och jag har inte ätit upp den.

Jag kommer balla ur, men inte just idag. Men jag kan handla mat, jag kan göra lunchlådor och äta god mat även hemma. Och jag kan ha ost i kylen. Det går framåt. Det går bra.

Publicerat i Ätstörning | Märkt , , , | 3 kommentarer

Kärleksförklaring till Fringe

Jag fastnar lätt. Hookar. På det mesta. Låtar, böcker, tv-serier. Plöjer i timtals utan slut. När jag var liten fick mamma köra mig till biblioteket och jag kom hem med kassvis med böcker. Kunde läsa ut alla på fyra dagar och vi fick ta en vända till. Jag måste ha dragit upp lånestatistiken för det lilla landsortsbiblioteket betänkligt under de år jag var aktiv.

Nuförtiden handlar det oftast om tv-serier faktiskt. Jag vill läsa mer, har tusen köpta böcker hemma som jag inte läst än. Men tv-serier. Jag hittar en serie med flera säsonger, helst en som redan är avslutad, och ser hela på en gång. Eller inte helt på en gång men på en väldigt begränsad period.
Just nu, Fringe. Jag visste egentligen inget om den, antagligen hade min pappa sett den, det känns som en serie som han skulle gilla. Men jag hörde folk prata och jag tänkte att jag ger det en chans. Det börjar som en crime procedural, en med lite övernaturliga inslag och ett par lustiga gimmicks. de första två-tre avsnitten var jag ärligt talat inte så pepp men jag hade inget annat att titta på just då och tänkte att jag ger det en chans till. Och en chans till. och plötsligt såg jag tre-fyra avsnitt i rad, de lustiga gimmickarna blev bara Walters sätt att försöka hantera sin inte riktigt verklighetsförankrade vardag, sina skuldkänslor, sitt intellekt. Olivias träiga likgiltighet blev till murar uppbyggda under många år som man ibland fick en glimt igenom eller över. Peter som bara ville bort till en början, och man förstod varför. Mannen som aldrig varit där för honom, hans far, varför skulle det ändras nu? De andra karaktärerna, standardkaraktärer från början som utvecklas som är trovärdiga, även om man gillar dem eller inte. Dubbla roller, där samma skådis spelar sig själv, fast i olika versioner och det fungerar. Hur de korsar gränserna mellan de parallella universumen och träffar sig själva, men med små skillnader utifrån olika livsval och förutsättningar. Det fungerar.

Och brotten, jag tolkade det som en modern variant av Arkiv X, men allting passade ihop någonstans och allteftersom tiden gick så blev storyn större. Parallella universa, alternativa tidslinjer. Dubbelgångare som korsar över och tar över ditt liv. Freaky science, monster och shape shifters och Walters lösningar.
Ja, det låter plojigt, men det är gjort på ett vis som gör att man (läs: jag) fångas. Säsongerna är långa men det har varit förvånansvärt få mellanavsnitt. Jag vet att det finns listor på internet med de viktiga avsnitten, de man behöver ha sett för att få grepp om vad som händer om man inte orkar se alla men jag har hittills inte hittat så många avsnitt som jag känner att jag vill spola förbi. Ge mig helhetsupplevelsen. Det är många avsnitt per säsong, det finns 5 säsonger. Jag är på avsnitt 16, säsong fyra. Bara 19 avsnitt kvar till upplösningen. Och jag vet vad som händer, jag är en sån sort som spoilar för mig själv och läser i förväg. Sammanfattningar, analyser. Det gör det bättre för mig, fördjupar upplevelsen.

Anyway. Jag återkommer om 19 avsnitt.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , , | Lämna en kommentar

Vad jag gör när jag inte gör något annat

Jag är egentligen inte särskilt bra på att virka. Eller sy. Min mormor lärde mig och under ett par år producerade jag ett oändligt antal rätt fula dukar. Min mamma var alltid jätteglad, såklart. Jag var typ tio år. Det är klart att hon var glad.

Förra året tänkte jag att jag skulle börja göra amigurumis. Jag virkade en cthulhu. Och en till. Någon frågade om hen fick en och nån annan såg på twitter att jag gjorde dem och beställde en. Jävligt stolt. Mitt finaste ögonblick var när Billy Rimgard gjorde en shoutout om dem på Obiter Dictum. Jag hade gjort en Cthulhu och en Robert Smith till honom. *stolt_tjej_84*

Anyway. Lägger upp dem här tänkte jag. Så jag har dem samlade.

IMG_20130307_093303

 IMG_20130123_104958

IMG_20130227_001107

Och så börjar jag brodera.

20130410_000246

Kolla ba’. Snett och vint och inte särskilt proffsigt egentligen. Men kul är det, jag är jäkligt nöjd med det jag skickar iväg och folk verkar glada (eller hittills har ingen klagat på undermålig kvalitet :)). Och det håller en sysselsatt om en nu skulle råka ha några säsonger av diverse tvserier att ta sig igenom.

Publicerat i handarbete, Populärkultur, Vardag och sånt | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Just nu läser jag….

20130409_102109

Den är bra. Tog mig ca hundra sidor att ordentligt komma in.

Uppdatering kommer. Det är ett litet avbrott mot all dystopi och postapokalyps jag läst det senaste. Det gav mig tillslut mardrömmar om att min far blev strålskadad efter att bomben släppts. Kände att det var dags att gå åt ett litet annat håll ett tag.

Publicerat i Bokcirkel, isse-med-boken, Vardag och sånt | Märkt , | Lämna en kommentar

Om att all kärlek inte är enkel kärlek

Ögonen, framför, på andra sidan kafébordet. De som ibland var så mörka att de såg helt svarta ut. De som ibland var så ljust grå, särskilt när man ser dem lite som från sidan, om man vaknar hemma hos dig med morgonljust genom fönstret under det där underfundigt fästa tygskynket i taket. Du drog en hand genom håret, det som var kortare på sidorna, längre mitt på. Det är mjukt att dra handen igenom, även när du har alla dina produkter i. Handen ner över ansiktet. Du var trött. Ner över skägget. Det är några nyanser rödare än håret men lika mjukt att ta på.

Dina ögon när du berättade om körresan till Rom. Rösten som skulle passa på radio, berättelsen med små ord inskjutna. Ord som alla kan, men som jag lärt mig var särskilda för dig. Nåväl. Jovars. Rimligen. Och små hummanden, nästan som suckar, fast mer melodiska. Du är bra på att berätta historier. Får med små detaljer som andra inte skulle tänkt på och när du berättar något som du verkligen vill att jag ska höra, hur ögonen lyser upp, lämnar nästan det svarta mot det grå trots att det är sent på kvällen. Om hur jobbigt det var att såga virke när du byggde din studio. Mässingslejonet som du aldrig köpte. Om kostymen med utsvängda ben som genom magi dök upp i din garderob. Ingen vet vad den kom ifrån.

Hur jag egentligen kanske visste från början men försiktigt och sakta lät mig falla lite lite i taget. Hur jag fånigt hade suttit hemma och liksom planerat det här samtalet. Nervös i ditt sällskap. Intellektuellt underlägsen. Det händer inte ofta och när det händer vet jag aldrig var jag ska placera mina ord. Men jag ville säga att jag ville träffa dig mer, att jag ville lära känna dig mer. Du hade berättat, om dig själv. Hur du inte är drivande i relationer. Hur det ibland kan vara svårt att få dig att prata. Hur jag tolkade allting som hände utifrån det. För när vi träffades så var ögonen så mörka. Du var så nära. Och jag ville träffa dig mer.

Kylan som en vägg utanför kaféet. Innan på väg dit hade jag fått låna dina vantar. Läderhandskar, alldeles för stora för mig. Lagom för dina händer. De var varma. Nu gick jag med händerna i fickorna. Väntandes på att du skulle vara den som tog mod till dig idag och frågade om jag ville följa med, om jag ville sova över. Men du frågade inte och jag erkände för dig, det som jag känt hela tiden. ”Du gör mig nervös, vet du det?” och du stannade. ”Mmm. Är det för att du inte vet vart du har mig?”

Men du visste vart jag hade dig. Och du visste att det inte var hos mig. Att det inte var för dig.  Dina ögon, ännu mörkare, när du försökte förklara. Jag förstod direkt när du sade det. Det var väntat. Någonstans var det det. Jag hade försökt att inte tänka på det. Tänka att du skulle ändra sig, att vissa måste vänja sig vid tanken. Tänkte att sättet du rörde vid mig berättade något annat. Hur du inte kunde sova för nära, men när du vaknade inte kunde vara nog nära, inte ville släppa taget när jag satt brevid dig i mina kläder, redo att gå. Men det var inte så. Och jag förstår dig.

Kärlek är svårt. Du vill ha en. Du skulle kunnat vilja ha mig. Om saker var annorlunda, om de inte var som de var hade jag kunnat vakna i morgonljuset från ditt fönster, se solen stiga upp i dina grå ögon när du sömnigt vänder dig mot mig och säger godmorgon för att genast somna om igen. Men så är det inte. Du var noga med att berätta det. Jag tyckte om det med dig. Noga med att berätta att det inte var jag, utan tanken. ”Det är inte enkelt det här, Isabelle, det ska du veta iallafall.” Det trodde jag inte heller. Inte sen första gången vi sågs trots all din tvekan och det såg ut som att du bara kapitulerade då den kvällen, hur det inte gick att inte försöka. Och du försökte. Det tycker jag om dig för.

Det var aldrig enkelt för mig heller. Och jag hade nervöst suttit på vagnen och liksom planerat det jag ville säga, som jag aldrig fick sagt. Jag tror nog du hade lyssnat. Jag vet inte om det hade gjort någon skillnad. Det kanske bara hade tagit längre tid. Och jag har ett nummer jag inte ska använda. En mailadress där ämnesraden aldrig blir ifylld.

Publicerat i Sex och samlevnad, skrivande, Vardag och sånt | Lämna en kommentar