Skrivövning, 2

Det kändes som att luften i rummet började ta slut. Heltäckningsmattan liksom sög ut syret ur  luften. Dörren öppnades, nu var de två därinne.

Hej, Monica

Hej, Lisa.

De skakade hand och tittade på varandra.

Är du färdig?

Ja, det tog inte så lång tid.

De mätte varandra med blicken.

Vad gjorde du?

Abba. Av alla saker. Jag valde en Abba-låt. Klassiskt liksom. Du då?

Madonna.

Mm ok.

Hur reagerade de?

Jag vet inte riktigt. Hur borde de ha reagerat? De visade inte så mycket. Dig då?

De log mot mig i alla fall, sen får vi väl se. Sade de någonting om hur lång tid det skulle ta?

Nej, de sade bara tack och vänta i rummet med den andra tjejen. Du alltså.

Jo.

Hur fick du reda på det här?

Annonsen i tidningen förra veckan. Det är precis min grej, har gjort det förut. Du då?

Samma som du.

Har du erfarenhet från tidigare?

Nej, det är första gången.

Stämningen i rummet ändrades. En av dem insåg att hon satt med vad hon tolkade som ett trumfkort.

Jag har ju varit här förut. Eller ja, inte i just det här rummet, men här. Och sen, efteråt, med därute.

Jaha…ja jag tänkte bara att det kunde vara en kul grej. Kan kanske leda till något mer sen. Vi får se, det behöver ju inte betyda hela världen liksom.

Nej det är klart. Och om det inte skulle bli du så ska du ju absolut inte ge upp, det är jättekul när du väl kommer få chansen sen.

Fast det är väl inte klart att det inte kommer bli jag? De måste ju ändå överlägga och sådär först…

Jo, absolut. Men med tanke på min erfarenhet så…

Mmm kanske…fast jag är ju ändå här. Det fanns ju fler som du. De kanske letar efter något nytt oprövat.

De tittade på varandra lite mer noggrant nu. Det var inte riktigt spänt, men en liten kant hade rest mellan dem. En av dem hade rest sig och gick omkring. Fotstegen hördes knappt mot heltäckningsmattan.

Kan du inte sätta dig ner, du gör mig nervös

Jag har suttit ner så mycket idag, blir helt rastlös om jag inte får röra på mig. Har vi tur så får vi väl reda på det snart så att vi kan gå härifrån.

Ja, om de vet vem de vill ha så kommer de nog snart.

Mm antar det. Det hade varit så roligt att få chansen. Jag har ju alltid velat testa det här liksom, och det var ju faktiskt bara lite en chansning att komma hit.

Första gången jag var här blev det inte jag. Inte för att ta ner dig på något sätt, men bara så att du inte bygger upp dina förhoppningar för mycket.

Var du bland de två sista då?

Nej, men…

De måste ju gilla mig. Du såg ju hur många vi var från början.

Jo, alltså. Men jag har hört att de gör så ibland. Ger någon hopp fast de bestämde sig i första gallringen.

Det var definitivt spänt nu. Minuterna gick och rummet blev allt mer syrefattigt. Den som gick omkring satte sig ner igen, tog av sig tröjan.

Det är varmt härinne.

Ja. Gillar du inte det? Det blir varmt sen. Det måste du kunna hantera.

Men herregud det är klart.

Är du så nervös alltså? Om du inte klarar stressen här så kommer det gå åt helvete sen. Och då får de för att välja nån som inte har nån erfarenhet. Man måste jobba sig upp ju.

Jaså, måste man?

Ja, det är klart.

Hur många gick du på innan du fick ett uppdrag?

Eh…

Hur många innan du satt här, sist kvar väntandes på besked?

Alltså det kommer jag väl inte ihåg på rak arm?

Så vad du säger är att DU var tvungen att jobba dig upp? Att det tog tid innan du kom hit?

Ja så är det ju för de flesta och det är så man lär sig att hantera allt det här…

Mmm men nu är jag här nu. Och uppenbarligen gillade de mig. En del behöver inte jobba sig upp.

Men tyst bara. Vi får väl se.

De satt på varsin sida av rummet nu. Heltäckningsmattan dämpade alla ljud. De hade inte fått ta med sina telefoner så ingen distraktion, bara väntan.

Till dess att dörren till rummet öppnades.

Hej tjejer, ledsen att ni behövde vänta så länge. Vi var imponerade av er båda, men vi kunde bara välja en och idag blev det du, Lisa. Monica, tack för att du kom hit, hoppas du försöker nästa gång också!

Publicerat i skrivande | Lämna en kommentar

Skrivövning, 1

Stefan tittade mot köksklockan. Den tickade för sakta fram sekunderna. Det luktade fortfarande lite illa i köket. Nervositet hade gjort att han helt glömde maten på spisen och allt hade bränt vid. Nu var han alltså både nervös och hungrig. Ingen bra början på det här. Det som han väntat så länge på. Köksklockan tickade på. Den senaste kvarten hade han tittat upp mot de flera gånger i minuten som om han med ren viljestyrka skulle kunna få den att gå snabbare.

Han väntade. På det lilla köksbordet låg ett paket ballerinakex, att bjuda på utifall att. Lägenheten badade i ljus, eftermiddagssolen låg på genom de rätt så smutsiga rutorna och gav de slitna golvbrädorna ett ganska fint skimmer. Stefan gick ett varv i rummen. Det gick snabbt, det var bara två och de var båda ganska små. Slätade till täcket på sängen. Lade böckerna på vardagsrumsbordet i en hög. Ställde skorna på en rak linje i hallen.

Köksklockan tickade på. Snart, det var bara några minuter kvar nu. Stefan var rädd. Det skulle ringa på dörren snart och någon skulle komma in, ta av sig skorna, hänga den tunna röda jackan på kroken brevid spegeln. Fixa till håret. Han fixade alltid till håret vid spegeln innan han kom in i lägenheten. Han skulle komma in, göra den vanliga svängen in i vardagsrummet och se att allt stod där det skulle. Sen skulle han komma in i köket. Han skulle se att Stefan glömt sätta på kaffe. Sucka lite, som han alltid gjorde och ta fram kaffeburken ur skåpet.

Han skulle skratta tyst för sig själv åt seriestripparna på kylen när han tog fram mjölk. Han skrattade alltid åt dem. Det var han som hade klippt ut och satt upp dem. Han skulle spilla mjölk på golvet men inte be om ursäkt. Stefan kunde se sig själv, i dörröppningen. Han skulle stå där och se honom torka upp det med en bit hushållspapper. Han gillade inte att söla ner sig så han skulle försiktigt peta på pappersbiten med tån, runt runt i den spillda mjölken. När kaffet hade bubblat klart ner genom filtret skulle de sätta sig ner. Bordet stod vid köksfönstret. Gatan tre våningar ner var inte så tätt trafikerad vid den här tiden på dygnet. Vanligtvis brukade de två sitta där och hitta på små historier om bilarna som körde förbi. En röd Citroên. Såg ut som en familjebil. Mannen som kör heter George, hans fru heter Carina och de har inga barn, men de har två hundar. Vanligtvis är baksätena fällda i bilen så att hundarna får plats. De är på väg till sommarstugan. Det är april, inte riktigt säsong för att vara ute hela helgen eftersom stugan inte är så väl isolerad, men det är ändå dags att komma iväg och börja ordna med trädgården och börja förbereda för att måla om den sommaren. George och Carina har varit gifta i åtta år och de tycker ganska bra om varandra men ibland kunde Carina störa sig på att George pratade för mycket medan Georde i sin tur inte kunde förstå Carina faiblesse för vad han tänkte på som ”fördummande litteratur”.

Det var fånigt, det är klart att det var. Men det hade blivit en rutin. De skulle sätta sig vid Stefans bord. Stefan satt på höger sida och han på vänster. Det hade etabblerats snabbt. Första gången han hade varit där och hälsat på. Första gången Stefan hade bjudit på middag, den där fruktansvärda misslyckade trerättersmiddagen långt över Stefans förmågor. Han hade ätit av allt, tagit extra portioner. Det hade tagit lång tid innan han erkände hur dåligt han mått dagen efter. De kanske skulle prata om bilarna som körde förbi nedanför. Han skulle hälla upp kaffe och Stefan skulle öppna ballerinakexpaketet och lägga dem i ett fint cirkelmönster på tallriken med guldkant. Ingen av dem gillade egentligen ballerinakex, men ändå var det alltid det de köpte. Ingen av dem visste när de hade börjat, men sen hade det blivit en av deras vanor. Ett paket ballerinakex på fredagarna. Varje fredag. De lades upp i ett fint cirkelmönster på tallriken med guldkant, varje gång. De åt varsin och resten låg och blev torra och smuliga i skåpet under veckan. Nästa fredag hade de försvunnit. Någon av dem slängde bort dem. I skåpet låg istället ett nytt paket och väntade.

De skulle försiktigt ta en klunk kaffe, titta på varandra. Vänta in varandra, se vem som skulle prata först. Stefan var rädd för det här samtalet. Han önskade att det aldrig skulle behöva äga rum. Att allting bara var precis som det var förut. Klumpen i magen, som av en annalkande katastrof, ännu helt oförutsägbar. De skulle sitta där och titta på varandra. Försiktigt ta sats, samla mod, andas in djupt och långsamt och prata med varandra. Ögon som sökte, tittade bort. Ner på kexen. Varför hade han köpt ballerinakex för? Han skulle tycka att det var okänsligt, att Stefan var okänslig. Som om Stefan bara trodde att allt var som förut. Stefan fick panik. Han tog kexpaketet och slängde det i soporna. Varför hade han köpt ballerinakex?

Köksklockan tickade, det var bara några minuter kvar nu.

Det ringde på dörren.

Publicerat i skrivande | Lämna en kommentar

vINTEr

Jag är trött på det nu, jag orkar inte mer. Jag blir overksam, trött, passiv och bara sitter här utan mål eller mening. Vad pratar jag om? Det är kallt ute. Ahmen bara suck it up och acceptera att du bor i Sverige då! Ja, det har jag gjort i 28 år. Stått ut med skiten men jag hatar det.

IMAG0637

Ser ni himlen? Bilden är tagen för två minuter sen. Alla dessa grå regniga dagar jag har suttit inne och tittat ut och önskat, försökt viljestyrka fram den där färgen och det inte har gått. Nu känns det bara helt likgiltigt. Det värsta jag vet är att frysa. Det bryter ner mig totalt och nu har jag frusit i fem månader och det är inte mycket kvar av mig. Jag ser himlen och vill bara strunta i det, gå och lägga mig under duntäcket igen och högtidligt skita i att det är den där efterlängtansvärda klarblå himlen ute. Men det kan jag ju inte göra. Inget blir bättre av passivitet och det är ju min enda lediga dag på hela veckan så jag kan inte bara sitta inne utan får ta på mig långkalsonger och extra byxor och två par vantar och fleecetröja under jackan och jag kan inte duscha för min hårtork har gått sönder och det går inte gå ut med blött hår och det kommer blåsa kallt i mina ögon och de kommer bara rinna så jag kan inte sminka mig för då har jag mascara i hela ansiktet sen och jag glömde visst att packa ner näsdukar och jag måste snyta mig varannan minut i kylan och fan också nu måste jag ta av mig vanten och det är kallt på fingrarna så det gör ont och alltid alltid minst två par strumpor annars går det inte och när jag väl kommer ut så vill jag bara gå in igen hur blå himlen än är.

Jag blir ledsen, passiv och vill bara ingenting. Det känns så jävla gnälligt, kontraproduktivt, barnsligt, fånigt, tramsigt att klaga på det. Det finns de som har det värre. Ingenting jag gör kan göra det bättre. Jag kan flytta, men jag vill ju ha mitt liv här. Fast jag vill inte frysa.

Publicerat i Uncategorized, Vardag och sånt | Märkt , | Lämna en kommentar

jag kan inte skriva, det sitter bara fast. har inget att få ner fast egentligen allt. men det kommer inte.

det är frustration, mina ord.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Det är mycket nu

Jag skulle precis skriva något. Det var ett tag sen nu.

Men så laddade jag hem Waterworld istället.

Publicerat i Film, Populärkultur | Märkt | Lämna en kommentar

Jag såg Django Unchained igår.

Igår såg vi Django. Jag har som alla andra som sett alla Tarantions filmer sett fram mot den ett bra tag. En riktigt schysst arg hämndhistoria. Skönt våldsförhärligande, perfekta klafsljud när kulor träffar kroppar och röd dimma, blod sprayat på alla väggar. Sådär som det brukar vara i hans filmer. Men det här var obehagligt. Flera gånger under filmen fick jag sitta och blunda, jag ville helt enkelt inte se vad som hände.

Filmen har fått kritik för att den använder ordet ”nigger” för lättvindigt, att den visar fenomen som inte verkat existera (mandingoslagsmål) och att det är för otroligt hela storyn med att en tysk bountyhunter plötsligt skulle välja att hjälpa en svart slav att hitta sin fru eftersom hon heter Brunhilde och han associerar tillbaks till the Motherland och Wagner-legenden. Ba’ eh…har de personerna sett en Tarantino-film innan? Såvitt jag vet dog inte Hitler i en bio-explosion heller. Det är väl aldrig riktigt menat som ren realism vad jag förstått det som.

Jag tyckte det var en väldigt jobbig film att titta på. Kanske är jag historielös och kanske är jag naiv som inte till fullo förstår folks ondska, eller snarare förakt, och hur människor kunde bli så avhumaniserade och bara ses som djur på det vis som porträtteras. Varor, som en jävla mjölsäck. Människor utan någon sorts eller slags bestämmanderätt, all värdighet bortplockad. Det slog mig som en jäkla slägga i mitt priviligierade liv. Jag vet ju om det, slaveriet existerar väl någonstans i allas kollektiva medvetande, vad som hände och hur. Men det påverkar mig ändå, på det vis som det skildrades här. Och jag fick sitta och blunda mig genom de värsta scenerna.

Det var snyggt, det var bitvis roligt (även om jag stör mig på att folk runtomkring i biosalongen föll i de alldeles för enkla slapstick-hålen), det var blod och pistoler (och där har vi något som inte stör mig alls. Django eller Dr Schultz eller någon av kumpanerna kan skjuta femton pers med sprutande blod and I don’t bat an eye.) och musiken, älskade musiken. Jag gillade den och den var djupt djupt obehaglig på många vis.

Publicerat i Film, Populärkultur, Vardag och sånt | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Eluvium och ljudet

Nejmen jag är ute ur den musikredaktionella loopen för en kort stund! Två års stiltje och rundgång bland listor med samma musik bara försvann med en tiominuterslåt som består av cirka bara ljud. En drömskt flytande sommardag

och ljud. ljud som bara väller fram. ta låten, testa att ha på den i spotify. och sätt sen på den på youtube efter ett tag. låt båda spela samtidigt, lite i otakt. som en vägg, men väldigt mjuk, och den växer.

Eluvium är helt nytt för mig. Det är precis sånt jag är ute efter. Precis sånt här jag mår bra av att lyssna på. Bara namnet, Eluvium. Billy Rimgard gjorde en med Eluviumlåtar. Den är bra.

 

Nej, jag gör mig inga illusioner om att jag på måndag kommer att ha ett liv med massvis med helt ny musik. Men för några timmar lyssnar jag på annat än vad jag gjort de senaste två åren.

Publicerat i Musik, Populärkultur, Vardag och sånt | Märkt , | 1 kommentar

Ja just det

Det besvärliga med att vilja skriva mest hela tiden, gå och fila på långa inlägg i huvudet och sen inte få dem ur sig är att det liksom inte blir uppdaterat så ofta.

Just nu är jag sjuk. Jag hade tänkt skriva en lång text idag om kärlek och polyamori och mat och mitt besök hos en psykolog men jag orkar bara inte så jag ligger i Skäggets soffa och det är lite för varmt (eller min kroppstemperatur är lite fördröjd) och försöker titta på Vetenskapens Värld men orkar bara bry mig tillräckligt mycket för att se Fåret Shaun.

Så det enda jag egentligen skriver är att förra veckan såg jag filmen John Carter. Min favoritpod Obiter Dictum har en Floppfilmscirkel och förra veckans film var Disneys rätt kassa rymdfantasydebacle. Jag gillade den inte särskilt mycket and let them know that i kommentarsfältet. Aldrig har jag väl varit så stolt som när jag blev omnämd som companion i deras diskussion kring filmen och dessutom fick en liten shoutout om mina virkade eh…grejer som jag gör ibland, av Billy Rimgard. #CelebrityCrush

Det var väl allt. Snart ska jag äta indiskt och titta på Jurassic Park. Det är 20 år sen den kom. 20 år. Det är helt bisarrt.

Publicerat i Podcast, Populärkultur, Vardag och sånt | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

The Wheel of Time – evighetsmaskinen som tillsist stannade av och kom till ett avslut.

Jag tror jag var femton eller sexton första gången jag tog upp Sagan om Drakens Återkomst, skriven av Robert Jordan. Jag var helt såld på fantasy, läste i princip allt jag kom över och i Kyrkerörsskolans skolbibliotek hittade jag de första två volymerna i serien (jag stal dem. De står kvar i bokhyllan hemma hos mor och far. Förlåt, skolbiblioteket. Vill ni kan jag komma tillbaks med dem.) På engelska var böckerna ganska långa och när de översattes till svenska så delades de på mitten och en engelsk blev två svenska. Back in those days stod det på baksidan av första boken att det var en planerad trilogi, alltså sex böcker på svenska. Det lät bra och jag började. Som lättpåverkad tonåring fångades jag in och ja, jag gillade dem.

Har ni inte läst? Storyn i korta drag (spoiler alert): Tiden går i cykler. I slutet av förra tidsåldern höll Satan (ungefär, i boken heter han Shai’tan) på att ta sig ut i världen och en man kallad Draken, en manlig magiker, inneslöt honom i ett fängelse och råkade på kuppen göra sönder den delen av urkällan (där magin kommer från) som manliga magiker får sin kraft från. Alla manliga magiker blev tokiga och när vi kommer in i storyn finns det nästan bara kvinnliga kvar. Satan håller åter på att göra sönder sitt fängelse, någon måste stoppa honom och tada, det finns en snubbe, Draken återfödd, som enligt alla profetior är den som ska göra det och eftersom han är magiker håller han på att förlora förståndet. Men han renar den manliga delen av urkällan, låser in Satan igen, lurar döden och rider iväg ensam i skymningen.

Det här berättas i en gigantisk storyarch med sjukt många parallella historier och ett aldrig sinande galleri med karaktärer i fjorton (ja, du kommer ihåg att jag sade att det skulle bli en trilogi va? Robert Jordan hade lite…eh…problem med att komma till avslut skulle vi kunna kalla det) böcker som klockar in nånstans mellan 700-1000 sidor var. Det är en gigantisk historia.

När jag började läsa tror jag det fanns sju eller åtta ute på engelska. Det kändes redan då som en väldigt lång serie. I väntan på nästa bok brukade jag försöka läsa om dem då och då, för att hålla storyn aktuell i tanken på att snart är det över.

12:e januari 2013 släpptes den fjortonde volymen. Den avslutande, finita delen. Äntligen var det över. Det hade dragit ut på tiden så till den milda grad att Robert Jordan under tiden hunnit med att tyvärr gå bort och de sista volymerna skrevs utifrån hans anteckningar och research av en annan man, Brandon Sanderson. 12 år efter att jag plockade upp den första boken i tanken att det kunde vara en spännande bok avslutades det enorma projektet.

Har det varit värt? The Wheel of Time är lite av en speciell bokserie, iallafall för mig. De sista åren handlade det inte om en allomfattande uppslukande läsarupplevelse utan mer bara en strävan efter något som kanske någon gång skulle avslutas. Jag läste om böckerna såpass många gånger att jag kan dra storyn helt igenom. Det skulle ta ett par timmar, men det sitter där, i mitt långtidsminne. All deras kämpande, all deras strävan. Rand som går från naiv bondpojke till att inse att han inte är den han trodde att han var. Hur han upptäcker kraften inom sig, hur han omfamnar sin galenskap och använder den konstruktivt, lär sig att vänner och kärlek är essentiella om du vill uppnå någonting stort. Hur de åter och igen lurar döden och växer som människor, hur deras värld ändras, krig startas och avslutas, monarker störtas, magiker slåss. Alla dessa umbäranden, slitet och eländet. Det är kort sagt en episk saga och en färd mot den slutgiltiga striden. Robert Jordan var en långrandig författare. Att han var, herregud. Alla dessa kapitel om förflyttningar, all denna väntan. Alla detaljer som skulle vara med och allt skulle vara med. Böckerna var långa och långdragna. Jag har en känsla av att någonstans sitter det en förläggare som försökte övertala honom att det här, det kanske du kan korta ner lite? Är det relevant på riktigt i boken eller har du med det bara för att du är rädd att du ska missa något annat? Troligtvis skulle man kunna skala bort nånstans runt 200 sidor i varje bok utan att den egentliga storyn skulle skadas. Det är alltså nästan 3000 sidor text som i slutändan inte för historien framåt.

Men man fortsätter läsa. Har man gett sig in i leken får man leken tåla och jag ville ju veta hur det skulle gå. Skulle Nynaeve komma igenom sin blockering och upptäcka sin fulla potential? Vem är Thom Merrilin egentligen? Vem dödar i slutet Padan Fain och accepterar Aiel-folket att de en gång följde lövets väg? Så man fortsätter läsa. Sida upp och sida ner.

För ett par veckor sen avslutade jag den allra sista delen. De tre sista delarna är skrivna på ett lite annorlunda vis. Tonen finns kvar, men humorn är uppskruvad nästan ett helt snäpp. Karaktärerna är lite mer witty och saker förklaras på ett lite annat vis än när Robert Jordan skrev. Sista boken beskriver det sista slaget. Kriget mellan den onda och den goda sidan. Det är ändlösa slakter av mörkrets horder, tillika ljusets. Truppförflyttningar, taktik, strategi och utmattade soldater. De står på randen till det som antingen kommer att bli undergången eller en ny början. Ingen vet utgången och även om enorma arméer brakar samman gång på gång så är det en enda man som ensam bär kampen, han som ska slåss mot Satan, Draken återfödd.  Det är ett bekant tema såklart. Ont mot gott. Profetian säger att endast en av dem kan komma levande ur kampen, detta är sedan urminnes tider bestämt. Det är mycket mörker i boken. Många dör, världen är påverkad av mörkret som ligger över den. Det ser ju hopplöst ut, klart att det gör. Och hur kan en vanlig dödlig göra det som åligger honom?

Ok. Klart att han vinner. Vem skulle kunnat tro något annat? Det hade nästan varit mer intressant om det tillslut faktiskt hade kommit till att det onda vann. Och vem är egentligen att avgöra om det hade varit sämre? Allt handlar ju om vilken sida man tillhör när slaget är över. I det här fallet, efter alla dessa tusentals sidor text, alla dessa år i väntan så var slutet lite av en besvikelse. Profetian och alla tidigare tecken hade alla visat på att Rand, hjälten, skulle dö i slutet no matter what. Och han går och vinner, låser in Satan i ett väl förseglat fängelse och han dör. Och vad gör det? Jo, hans själ har i den allra sista sekunden av striden flyttats till en annan kropp. De gör en switcharoo och han överlever. Alltså. Det irriterade mig något enormt. Det är för förutsägbart. Setupen, att han skulle dö, var för uppenbar. Det snackades upp så mycket att man bara visste att på något vis så skulle han ändå överleva. Och att han står och tittar på sitt eget gravbål och sen sitter upp och ensam rider iväg är en så…jag vet inte. Simpel lösning. Det är simpelt helt enkelt. Jag vet inte vad jag hade velat ha istället, hur jag hade utformat slutet så att det är en tillfredsställande lösning men han hade inte fått överlevt.

Hade det inte kunnat få vara en episk saga bara ända till slutet? Ett synbart aldrig ändande slag som med en Pyrrhusavslutning ger den goda sidan segern. En man, denna galna magiker som renat magins urkälla, som vuxit upp, funnit sig själv, funnit sitt och funnit sig i sitt öde. Det hade varit vackrare om han hade dött, om han med sitt offer avgjort slaget och gjort världen till en lite bättre plats än den var alldeles nyss. Det hade varit lite vackrare än det lite snopna lone rider-slutet.

Jag vet inte om jag skulle rekommendera någon att egentligen läsa de här böckerna. Robert Jordan snurrade in sig alltför mycket någonstans runt volym fyra eller fem och det är så mycket frustration att försöka följa alla linjer samtidigt, hålla alla storyarchs i huvudet, minnas alla karaktärer som bara blir fler och fler. Jag valde bort en del av storyns linjer eftersom de tillslut inte intresserade mig. Det blev lättare att vilja fortsätta läsa om jag sållade lite. Gillar jag dem? Jag har lite av ett hatkärlek/kärlekshat-förhållande till de här böckerna. Jag har vuxit upp med dem. Jag var femton när jag började nu är jag 28 och det känns väldigt märkligt att det inte kommer komma något mer.

The Wheel of Time är en fantastisk berättelse som jag är glad att jag har läst, men hade jag börjat läsa dem idag hade jag nog inte fortsatt.

Publicerat i Bokcirkel, Populärkultur, Vardag och sånt | Märkt , , | 3 kommentarer

Satans flytt

Flera insikter har nått mig idag.

Jag är dålig på att

  • planera
  • städa
  • fokusera
  • organisera
  • tetris

Alla dessa är egenskaper som verkligen skulle behövas vid en flyttpackning. Mina flyttkompisar kommer troligen inte lyncha mig imorgon men jag kan inte lova något.

Publicerat i Uncategorized | Märkt , | Lämna en kommentar