OBS det blir spoilers nu!
Min vän Anna gillar dansk film. Mads Mikkelsen speciellt. Förra veckan såg vi en film som hette ”Adams Äpplen” i vilken Mads spelar en lätt verklighetsfrånvänd präst som på danska landsbygden arbetar för att kriminella ska få en bättre framtid. Hon gillar danska och propagerade ett ett kort tag för att vi skulle se en till dansk film. Jakten går just nu på svenska biografer.
Det här är inte en feelgood-film. Lucas (Mads Mikkelsen), i ett höstigt, halvvintrigt Danmark, går till jobbet i november. Han jobbar på ett dagis och en av eleverna där är dotter till hans bästa vän Theo. Theo har ett någ0t stormigt förhållande till sin fru och hans dotter tyr sig till Lucas. Hon tyr sig till honom till den milda grad att hon med sexåringens fantasi startar en kärlekshistoria, hon gör ett pärlplattehjärta som hon med en puss på munnen försöker ge till Lucas. Han pratar allvarligt med henne och säger att han kan inte ta emot det, ge det till någon av dina jämnåriga kamrater. Och pussa inte någon på munnen som inte är din mamma och pappa. Flickan blir arg och säger i sin ilska till en annan förskolepedagog att hon inte tycker om Lucas. Han är ful och dum och han har visat sin ”tissemand” (penis) som stod rakt ut som en käpp (detta är något som innan hon på en ipad visats av sin storebror och hans vän, ett porrklipp på en erigerad penis, som står rakt ut). Förskolepedagogen drar förhastade slutsatser och utan att prata ordentkligt med Lucas startas den Jakt som titeln antyder.
Utan närmare undersökning sprider förskolepedagogen att en av personalen på förskolan har förgripit sig på barnen. Med hjälp av vad jag förmodar är nåt slags psykolog, Ole, ställer de en hel del ledande frågor till barnet i fråga som inte vågar neka utan hon bara nickar till svar på deras frågor. De berättar det för barnets föräldrar samt övriga barns föräldrar innan polisen har kopplats in. Jakten fortsätter. Huvudpersonen blir sparkad, rykten sprids. Han blir utesluten från hela samhället, blir förnekad att röra sig i närområdet, blir misshandlad. Det finns inget han kan göra för att rentvå sig själv, för barn, de ljuger ju inte. Föräldrarna är förtvivlade. Det allra värsta som kan hända ens barn, det kanske har hänt och det läget tar de barnets parti.
Som tittare så sitter jag där. Jag vet att han inte har gjort något fel. Jag vet att han är helt oskyldig och jag kan inte göra någonting. Ingenting när ryktena sprids, ingenting när han inte får veta vad det är som händer, ingenting när hans bästa vänner vänder ryggen till, säger att de inte har någonting att prata om mer någonsin. Jag kan inte göra ett dugg när hans verklighet, han tillvaro faller samman. När hans son försöker hjälpa honom, när hans hund dödas eller när han slås till nästan medvetslöshet i snabbköpet.
Jag kan bara titta på. Titta på när polisen kommer fram till att uppgifterna som barnen lämnar inte stämmer, han har inte ens nån källare. Jag kan bara titta på när han gråter, när han försöker att klä sig och med någon värdighet gå i kyrkan. Vi som sitter och tittar vet att det bara är lögn men de som borde lyssna lyssnar inte när barnet som först sade lögnen försöker berätta att det inte är sant, det var bara hon som var dum och arg. De lyssnar inte utan är övertygade om att det hon säger, det är är inte sant. Det hon först sade det är riktigt och nu försöker hon bara förtränga det som hände, trots att det aldrig hände. Jag kan bara titta på när han ett år senare som en självklar, på pappret rentvådd, del av jaktlaget avslappat går i skogen och blir beskjuten av någon av sina kamrater. En av de han trodde han kunde lita på men stämpeln sitter alltid kvar och en del av det som hände kommer alltid att hänga kvar vid honom. Är han en pedofil? Vi vet att det inte är sant, många i hans omvärld tvivlar fortfarand.
Det är nog det värsta jag sett om hur oskyldigt anklagade för barnövergrepp drabbas. Och det är inte ens sant. Det är en fiktiv historia om hur snabbt en människas värld kan slås sönder av ett förorättat barns ord. Barn ska tas på allvar, måste tas på allvar. Alla gånger. Men det är så viktigt att utreda. Att inte dra förhastade slutsatser. Att lyssna. Att inte ställa ledande frågor.
Jag gråter sällan på film, men det gick inte att hålla tillbaka. Det bottenlösa på något vis. Det blev aldrig bättre. Polisen kan säga att bevisningen inte håller, men vem tvivlar till syvende och sist på ett barn som normalt sett aldrig ljuger?
Det här var en fruktansvärd film. Väldigt bra. Väldigt otäck.
skimret 