Jag har ost i kylen, den har legat där i över två dygn nu

Jag har ost i kylen. En 460-grams västerbottenost som jag köpte i söndags förmiddag. Jag var rädd, där i affären. Stod en lång stund framför ostkylen och visste inte vad jag skulle göra. En liten påse riven? Ett litet paket med färdiga skivor? Kanske be manuella charken om 100 gram av något. Har jag bara 100 gram ost gör det inget om jag äter upp det för 100 gram är acceptabelt att äta upp. Inte som ett halvkilo. Ett halvt kilo ost ska man inte göra slut på på en dag, det är inte normalt. Men jag stod framför ostkylen och valde länge. Västerbottenost, i halvkilosbitar. Jag behövde ju egentligen bara lite till lunchlådorna, att lägga på toppen av den ugnsbakade laxen men VAD FAN SKA JAG INTE KUNNA HA EN HEL OST HEMMA FÖR??!!

Sen början av februari har jag gått hos en psykolog. Jag har ätstörningar. Det har gått upp och ner med de allra värsta faserna när jag var runt tjugo och nu det senaste halvåret-nio månaderna. Jag hetsäter-kräks-hetstränar inte på samma vis som för åtta år sen, men sen förra sommaren har det sakta men säkert gått utför. Sakta men säkert begränsade jag mig själv, eller snarare utökade maten jag triggade på. Jag kunde plötsligt inte ha saker hemma jag alltid kunnat äta. Listan på mat jag kunde äta hemma utan att hjärnan ballade ur totalt blev kortare och kortare. I januari bestod den av följande: ägg, tonfisk, smör, majonnäs. Makrill i tomatsås. En tomat, ibland. All annan mat. Hur jag än planerade, hur jag än tänkte ville, så tog det slut. Snabbt. Samma kväll som jag handlat. Ångesten efteråt. Alla dessa pengar jag spolat ner i toaletten under åren. Så jävla hopplöst och tråkigt. Var jag inte hemma funkade det, alltså att äta ute eller med andra. Då kunde jag äta, god mat, en portion. Men det har jag alltid kunnat. Ätstörda är bra på att dölja för andra vad det är som händer.

Men i januari var jag bara så trött. Så väldigt trött. Mina ägg, mina tonfiskröror, makrillen i tomatsås. Varje dag. Så jag ringde det där samtalet. Primärvården for the win alltså. Det tog två veckor innan jag satt i fåtöljen hos hen som skulle hjälpa mig med det här. Jag fick i detalj förklara exakt vad jag håller på med och hen bara ”Ja, du har problem. Det här ska vi ta tag i nu. Ta fram kalendern så bokar vi in några sessioner att börja med.” Och jag fick övningar. Hemläxor. Köp morötter. Köp paprika. Ha frukt hemma. Det kan gå åt helvete ja. Låt det göra det isåfall. Så pratar vi om det nästa vecka. Och det gick åt helvete. Då och då. Är det ensamheten? Att kunna vara själv hemma, med mat, att hantera det. Att ha de där morötterna i kylen. ÅTERLÄRA sig att kunna vara helt själv hemma utan destruktiva beteenden, ni vet det där som många andra kan? Och sen fick jag läxa att göra lunchlådor. Det innebar att jag var tvungen att köpa MAT inte bara en eller ett par paprikor. Det var en väldigt orolig dag. Alla dessa saker vi hade pratat om, hur jag reagerar i specifika situationer, vad jag kan göra för att undvika dem. Och jag lagade mat. Lade undan allt i frysen medan det fortfarande var varmt. Rörde inte maten, smakade inte av. Det fick bli som det blev. Satt med stoppur i  45 minuter och stirrade. Det funkade.

Det har gått tre månader sen det första besöket. Jag ballar ur. Men mer sällan än för tre månader sen. Det börjar sakta sakta kännas som inte hela världen. Jag ballar ur ibland. Vi pratar om det, varför, vad händer, vad kan jag göra nästa gång, vilka strategier ska jag ha? En gång är en gång, kom ihåg det, det är mer sällan nu.

Men i söndags. Jag köpte en ost. Ett halvt kilo västerbottenost. Ost har varit min stora nemesis. Något jag längtat efter att ha kunnat ha hemma för att bara varje gång hamna i det frenetiska ångestfyllda vacuumet där jag bara äter. Men i söndags köpte jag en ost. Jag rev lite att ha på den ugnsbakade laxen, hyvlade en skiva, lade in den i kylen. Igår åt jag en liten bit, lade in den i kylen. Iallafall 350 gram ligger fortfarande i min kyl och jag har inte ätit upp den.

Jag kommer balla ur, men inte just idag. Men jag kan handla mat, jag kan göra lunchlådor och äta god mat även hemma. Och jag kan ha ost i kylen. Det går framåt. Det går bra.

Annonser
Det här inlägget postades i Ätstörning och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Jag har ost i kylen, den har legat där i över två dygn nu

  1. Då har du kommit en bit på väg, fantastiskt! Förbannade mat, att det ska vara ett sådant problem.
    Hoppas det går bra och att du får känna lugn.
    Du skriver väldigt bra och fint att du delar med dig.
    /Dennis.

    • isalu507 skriver:

      Tack! Det känns just nu hoppfullt på ett sätt det inte känts på ganska många år. Jag hoppas att fortsätter på samma vis.
      Tack för komplimangen om skrivandet, jag tycker om att skriva och tänker fortsätta! 🙂

  2. Johanna skriver:

    Du är så stark Isabelle! I mina ögon har du alltid varit en stark naturkraft! Lite sol, lite regnbåge och mycket virvelvind! Tjejen som inte kunde stå stilla utan alltid var på väg någonstans, mot något nytt och spännande! Jag hoppas du ser dig själv som den starka fina tjej du är är, och var för 12 år sedan när vi träffades första gången! Härligt att du tar möjligheten att läka dig själv och låter någon annan hjälpa dig! Klart du ska kunna ha ost hemma! Go Go!

    Massa kramar från Johanna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s