Kärleksförklaring till Fringe

Jag fastnar lätt. Hookar. På det mesta. Låtar, böcker, tv-serier. Plöjer i timtals utan slut. När jag var liten fick mamma köra mig till biblioteket och jag kom hem med kassvis med böcker. Kunde läsa ut alla på fyra dagar och vi fick ta en vända till. Jag måste ha dragit upp lånestatistiken för det lilla landsortsbiblioteket betänkligt under de år jag var aktiv.

Nuförtiden handlar det oftast om tv-serier faktiskt. Jag vill läsa mer, har tusen köpta böcker hemma som jag inte läst än. Men tv-serier. Jag hittar en serie med flera säsonger, helst en som redan är avslutad, och ser hela på en gång. Eller inte helt på en gång men på en väldigt begränsad period.
Just nu, Fringe. Jag visste egentligen inget om den, antagligen hade min pappa sett den, det känns som en serie som han skulle gilla. Men jag hörde folk prata och jag tänkte att jag ger det en chans. Det börjar som en crime procedural, en med lite övernaturliga inslag och ett par lustiga gimmicks. de första två-tre avsnitten var jag ärligt talat inte så pepp men jag hade inget annat att titta på just då och tänkte att jag ger det en chans till. Och en chans till. och plötsligt såg jag tre-fyra avsnitt i rad, de lustiga gimmickarna blev bara Walters sätt att försöka hantera sin inte riktigt verklighetsförankrade vardag, sina skuldkänslor, sitt intellekt. Olivias träiga likgiltighet blev till murar uppbyggda under många år som man ibland fick en glimt igenom eller över. Peter som bara ville bort till en början, och man förstod varför. Mannen som aldrig varit där för honom, hans far, varför skulle det ändras nu? De andra karaktärerna, standardkaraktärer från början som utvecklas som är trovärdiga, även om man gillar dem eller inte. Dubbla roller, där samma skådis spelar sig själv, fast i olika versioner och det fungerar. Hur de korsar gränserna mellan de parallella universumen och träffar sig själva, men med små skillnader utifrån olika livsval och förutsättningar. Det fungerar.

Och brotten, jag tolkade det som en modern variant av Arkiv X, men allting passade ihop någonstans och allteftersom tiden gick så blev storyn större. Parallella universa, alternativa tidslinjer. Dubbelgångare som korsar över och tar över ditt liv. Freaky science, monster och shape shifters och Walters lösningar.
Ja, det låter plojigt, men det är gjort på ett vis som gör att man (läs: jag) fångas. Säsongerna är långa men det har varit förvånansvärt få mellanavsnitt. Jag vet att det finns listor på internet med de viktiga avsnitten, de man behöver ha sett för att få grepp om vad som händer om man inte orkar se alla men jag har hittills inte hittat så många avsnitt som jag känner att jag vill spola förbi. Ge mig helhetsupplevelsen. Det är många avsnitt per säsong, det finns 5 säsonger. Jag är på avsnitt 16, säsong fyra. Bara 19 avsnitt kvar till upplösningen. Och jag vet vad som händer, jag är en sån sort som spoilar för mig själv och läser i förväg. Sammanfattningar, analyser. Det gör det bättre för mig, fördjupar upplevelsen.

Anyway. Jag återkommer om 19 avsnitt.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s