Om att all kärlek inte är enkel kärlek

Ögonen, framför, på andra sidan kafébordet. De som ibland var så mörka att de såg helt svarta ut. De som ibland var så ljust grå, särskilt när man ser dem lite som från sidan, om man vaknar hemma hos dig med morgonljust genom fönstret under det där underfundigt fästa tygskynket i taket. Du drog en hand genom håret, det som var kortare på sidorna, längre mitt på. Det är mjukt att dra handen igenom, även när du har alla dina produkter i. Handen ner över ansiktet. Du var trött. Ner över skägget. Det är några nyanser rödare än håret men lika mjukt att ta på.

Dina ögon när du berättade om körresan till Rom. Rösten som skulle passa på radio, berättelsen med små ord inskjutna. Ord som alla kan, men som jag lärt mig var särskilda för dig. Nåväl. Jovars. Rimligen. Och små hummanden, nästan som suckar, fast mer melodiska. Du är bra på att berätta historier. Får med små detaljer som andra inte skulle tänkt på och när du berättar något som du verkligen vill att jag ska höra, hur ögonen lyser upp, lämnar nästan det svarta mot det grå trots att det är sent på kvällen. Om hur jobbigt det var att såga virke när du byggde din studio. Mässingslejonet som du aldrig köpte. Om kostymen med utsvängda ben som genom magi dök upp i din garderob. Ingen vet vad den kom ifrån.

Hur jag egentligen kanske visste från början men försiktigt och sakta lät mig falla lite lite i taget. Hur jag fånigt hade suttit hemma och liksom planerat det här samtalet. Nervös i ditt sällskap. Intellektuellt underlägsen. Det händer inte ofta och när det händer vet jag aldrig var jag ska placera mina ord. Men jag ville säga att jag ville träffa dig mer, att jag ville lära känna dig mer. Du hade berättat, om dig själv. Hur du inte är drivande i relationer. Hur det ibland kan vara svårt att få dig att prata. Hur jag tolkade allting som hände utifrån det. För när vi träffades så var ögonen så mörka. Du var så nära. Och jag ville träffa dig mer.

Kylan som en vägg utanför kaféet. Innan på väg dit hade jag fått låna dina vantar. Läderhandskar, alldeles för stora för mig. Lagom för dina händer. De var varma. Nu gick jag med händerna i fickorna. Väntandes på att du skulle vara den som tog mod till dig idag och frågade om jag ville följa med, om jag ville sova över. Men du frågade inte och jag erkände för dig, det som jag känt hela tiden. ”Du gör mig nervös, vet du det?” och du stannade. ”Mmm. Är det för att du inte vet vart du har mig?”

Men du visste vart jag hade dig. Och du visste att det inte var hos mig. Att det inte var för dig.  Dina ögon, ännu mörkare, när du försökte förklara. Jag förstod direkt när du sade det. Det var väntat. Någonstans var det det. Jag hade försökt att inte tänka på det. Tänka att du skulle ändra sig, att vissa måste vänja sig vid tanken. Tänkte att sättet du rörde vid mig berättade något annat. Hur du inte kunde sova för nära, men när du vaknade inte kunde vara nog nära, inte ville släppa taget när jag satt brevid dig i mina kläder, redo att gå. Men det var inte så. Och jag förstår dig.

Kärlek är svårt. Du vill ha en. Du skulle kunnat vilja ha mig. Om saker var annorlunda, om de inte var som de var hade jag kunnat vakna i morgonljuset från ditt fönster, se solen stiga upp i dina grå ögon när du sömnigt vänder dig mot mig och säger godmorgon för att genast somna om igen. Men så är det inte. Du var noga med att berätta det. Jag tyckte om det med dig. Noga med att berätta att det inte var jag, utan tanken. ”Det är inte enkelt det här, Isabelle, det ska du veta iallafall.” Det trodde jag inte heller. Inte sen första gången vi sågs trots all din tvekan och det såg ut som att du bara kapitulerade då den kvällen, hur det inte gick att inte försöka. Och du försökte. Det tycker jag om dig för.

Det var aldrig enkelt för mig heller. Och jag hade nervöst suttit på vagnen och liksom planerat det jag ville säga, som jag aldrig fick sagt. Jag tror nog du hade lyssnat. Jag vet inte om det hade gjort någon skillnad. Det kanske bara hade tagit längre tid. Och jag har ett nummer jag inte ska använda. En mailadress där ämnesraden aldrig blir ifylld.

Annonser
Det här inlägget postades i Sex och samlevnad, skrivande, Vardag och sånt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s