Skrivövning, 1

Stefan tittade mot köksklockan. Den tickade för sakta fram sekunderna. Det luktade fortfarande lite illa i köket. Nervositet hade gjort att han helt glömde maten på spisen och allt hade bränt vid. Nu var han alltså både nervös och hungrig. Ingen bra början på det här. Det som han väntat så länge på. Köksklockan tickade på. Den senaste kvarten hade han tittat upp mot de flera gånger i minuten som om han med ren viljestyrka skulle kunna få den att gå snabbare.

Han väntade. På det lilla köksbordet låg ett paket ballerinakex, att bjuda på utifall att. Lägenheten badade i ljus, eftermiddagssolen låg på genom de rätt så smutsiga rutorna och gav de slitna golvbrädorna ett ganska fint skimmer. Stefan gick ett varv i rummen. Det gick snabbt, det var bara två och de var båda ganska små. Slätade till täcket på sängen. Lade böckerna på vardagsrumsbordet i en hög. Ställde skorna på en rak linje i hallen.

Köksklockan tickade på. Snart, det var bara några minuter kvar nu. Stefan var rädd. Det skulle ringa på dörren snart och någon skulle komma in, ta av sig skorna, hänga den tunna röda jackan på kroken brevid spegeln. Fixa till håret. Han fixade alltid till håret vid spegeln innan han kom in i lägenheten. Han skulle komma in, göra den vanliga svängen in i vardagsrummet och se att allt stod där det skulle. Sen skulle han komma in i köket. Han skulle se att Stefan glömt sätta på kaffe. Sucka lite, som han alltid gjorde och ta fram kaffeburken ur skåpet.

Han skulle skratta tyst för sig själv åt seriestripparna på kylen när han tog fram mjölk. Han skrattade alltid åt dem. Det var han som hade klippt ut och satt upp dem. Han skulle spilla mjölk på golvet men inte be om ursäkt. Stefan kunde se sig själv, i dörröppningen. Han skulle stå där och se honom torka upp det med en bit hushållspapper. Han gillade inte att söla ner sig så han skulle försiktigt peta på pappersbiten med tån, runt runt i den spillda mjölken. När kaffet hade bubblat klart ner genom filtret skulle de sätta sig ner. Bordet stod vid köksfönstret. Gatan tre våningar ner var inte så tätt trafikerad vid den här tiden på dygnet. Vanligtvis brukade de två sitta där och hitta på små historier om bilarna som körde förbi. En röd Citroên. Såg ut som en familjebil. Mannen som kör heter George, hans fru heter Carina och de har inga barn, men de har två hundar. Vanligtvis är baksätena fällda i bilen så att hundarna får plats. De är på väg till sommarstugan. Det är april, inte riktigt säsong för att vara ute hela helgen eftersom stugan inte är så väl isolerad, men det är ändå dags att komma iväg och börja ordna med trädgården och börja förbereda för att måla om den sommaren. George och Carina har varit gifta i åtta år och de tycker ganska bra om varandra men ibland kunde Carina störa sig på att George pratade för mycket medan Georde i sin tur inte kunde förstå Carina faiblesse för vad han tänkte på som ”fördummande litteratur”.

Det var fånigt, det är klart att det var. Men det hade blivit en rutin. De skulle sätta sig vid Stefans bord. Stefan satt på höger sida och han på vänster. Det hade etabblerats snabbt. Första gången han hade varit där och hälsat på. Första gången Stefan hade bjudit på middag, den där fruktansvärda misslyckade trerättersmiddagen långt över Stefans förmågor. Han hade ätit av allt, tagit extra portioner. Det hade tagit lång tid innan han erkände hur dåligt han mått dagen efter. De kanske skulle prata om bilarna som körde förbi nedanför. Han skulle hälla upp kaffe och Stefan skulle öppna ballerinakexpaketet och lägga dem i ett fint cirkelmönster på tallriken med guldkant. Ingen av dem gillade egentligen ballerinakex, men ändå var det alltid det de köpte. Ingen av dem visste när de hade börjat, men sen hade det blivit en av deras vanor. Ett paket ballerinakex på fredagarna. Varje fredag. De lades upp i ett fint cirkelmönster på tallriken med guldkant, varje gång. De åt varsin och resten låg och blev torra och smuliga i skåpet under veckan. Nästa fredag hade de försvunnit. Någon av dem slängde bort dem. I skåpet låg istället ett nytt paket och väntade.

De skulle försiktigt ta en klunk kaffe, titta på varandra. Vänta in varandra, se vem som skulle prata först. Stefan var rädd för det här samtalet. Han önskade att det aldrig skulle behöva äga rum. Att allting bara var precis som det var förut. Klumpen i magen, som av en annalkande katastrof, ännu helt oförutsägbar. De skulle sitta där och titta på varandra. Försiktigt ta sats, samla mod, andas in djupt och långsamt och prata med varandra. Ögon som sökte, tittade bort. Ner på kexen. Varför hade han köpt ballerinakex för? Han skulle tycka att det var okänsligt, att Stefan var okänslig. Som om Stefan bara trodde att allt var som förut. Stefan fick panik. Han tog kexpaketet och slängde det i soporna. Varför hade han köpt ballerinakex?

Köksklockan tickade, det var bara några minuter kvar nu.

Det ringde på dörren.

Annonser
Det här inlägget postades i skrivande. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s