Jag såg Django Unchained igår.

Igår såg vi Django. Jag har som alla andra som sett alla Tarantions filmer sett fram mot den ett bra tag. En riktigt schysst arg hämndhistoria. Skönt våldsförhärligande, perfekta klafsljud när kulor träffar kroppar och röd dimma, blod sprayat på alla väggar. Sådär som det brukar vara i hans filmer. Men det här var obehagligt. Flera gånger under filmen fick jag sitta och blunda, jag ville helt enkelt inte se vad som hände.

Filmen har fått kritik för att den använder ordet ”nigger” för lättvindigt, att den visar fenomen som inte verkat existera (mandingoslagsmål) och att det är för otroligt hela storyn med att en tysk bountyhunter plötsligt skulle välja att hjälpa en svart slav att hitta sin fru eftersom hon heter Brunhilde och han associerar tillbaks till the Motherland och Wagner-legenden. Ba’ eh…har de personerna sett en Tarantino-film innan? Såvitt jag vet dog inte Hitler i en bio-explosion heller. Det är väl aldrig riktigt menat som ren realism vad jag förstått det som.

Jag tyckte det var en väldigt jobbig film att titta på. Kanske är jag historielös och kanske är jag naiv som inte till fullo förstår folks ondska, eller snarare förakt, och hur människor kunde bli så avhumaniserade och bara ses som djur på det vis som porträtteras. Varor, som en jävla mjölsäck. Människor utan någon sorts eller slags bestämmanderätt, all värdighet bortplockad. Det slog mig som en jäkla slägga i mitt priviligierade liv. Jag vet ju om det, slaveriet existerar väl någonstans i allas kollektiva medvetande, vad som hände och hur. Men det påverkar mig ändå, på det vis som det skildrades här. Och jag fick sitta och blunda mig genom de värsta scenerna.

Det var snyggt, det var bitvis roligt (även om jag stör mig på att folk runtomkring i biosalongen föll i de alldeles för enkla slapstick-hålen), det var blod och pistoler (och där har vi något som inte stör mig alls. Django eller Dr Schultz eller någon av kumpanerna kan skjuta femton pers med sprutande blod and I don’t bat an eye.) och musiken, älskade musiken. Jag gillade den och den var djupt djupt obehaglig på många vis.

Annonser
Det här inlägget postades i Film, Populärkultur, Vardag och sånt och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s