The Wheel of Time – evighetsmaskinen som tillsist stannade av och kom till ett avslut.

Jag tror jag var femton eller sexton första gången jag tog upp Sagan om Drakens Återkomst, skriven av Robert Jordan. Jag var helt såld på fantasy, läste i princip allt jag kom över och i Kyrkerörsskolans skolbibliotek hittade jag de första två volymerna i serien (jag stal dem. De står kvar i bokhyllan hemma hos mor och far. Förlåt, skolbiblioteket. Vill ni kan jag komma tillbaks med dem.) På engelska var böckerna ganska långa och när de översattes till svenska så delades de på mitten och en engelsk blev två svenska. Back in those days stod det på baksidan av första boken att det var en planerad trilogi, alltså sex böcker på svenska. Det lät bra och jag började. Som lättpåverkad tonåring fångades jag in och ja, jag gillade dem.

Har ni inte läst? Storyn i korta drag (spoiler alert): Tiden går i cykler. I slutet av förra tidsåldern höll Satan (ungefär, i boken heter han Shai’tan) på att ta sig ut i världen och en man kallad Draken, en manlig magiker, inneslöt honom i ett fängelse och råkade på kuppen göra sönder den delen av urkällan (där magin kommer från) som manliga magiker får sin kraft från. Alla manliga magiker blev tokiga och när vi kommer in i storyn finns det nästan bara kvinnliga kvar. Satan håller åter på att göra sönder sitt fängelse, någon måste stoppa honom och tada, det finns en snubbe, Draken återfödd, som enligt alla profetior är den som ska göra det och eftersom han är magiker håller han på att förlora förståndet. Men han renar den manliga delen av urkällan, låser in Satan igen, lurar döden och rider iväg ensam i skymningen.

Det här berättas i en gigantisk storyarch med sjukt många parallella historier och ett aldrig sinande galleri med karaktärer i fjorton (ja, du kommer ihåg att jag sade att det skulle bli en trilogi va? Robert Jordan hade lite…eh…problem med att komma till avslut skulle vi kunna kalla det) böcker som klockar in nånstans mellan 700-1000 sidor var. Det är en gigantisk historia.

När jag började läsa tror jag det fanns sju eller åtta ute på engelska. Det kändes redan då som en väldigt lång serie. I väntan på nästa bok brukade jag försöka läsa om dem då och då, för att hålla storyn aktuell i tanken på att snart är det över.

12:e januari 2013 släpptes den fjortonde volymen. Den avslutande, finita delen. Äntligen var det över. Det hade dragit ut på tiden så till den milda grad att Robert Jordan under tiden hunnit med att tyvärr gå bort och de sista volymerna skrevs utifrån hans anteckningar och research av en annan man, Brandon Sanderson. 12 år efter att jag plockade upp den första boken i tanken att det kunde vara en spännande bok avslutades det enorma projektet.

Har det varit värt? The Wheel of Time är lite av en speciell bokserie, iallafall för mig. De sista åren handlade det inte om en allomfattande uppslukande läsarupplevelse utan mer bara en strävan efter något som kanske någon gång skulle avslutas. Jag läste om böckerna såpass många gånger att jag kan dra storyn helt igenom. Det skulle ta ett par timmar, men det sitter där, i mitt långtidsminne. All deras kämpande, all deras strävan. Rand som går från naiv bondpojke till att inse att han inte är den han trodde att han var. Hur han upptäcker kraften inom sig, hur han omfamnar sin galenskap och använder den konstruktivt, lär sig att vänner och kärlek är essentiella om du vill uppnå någonting stort. Hur de åter och igen lurar döden och växer som människor, hur deras värld ändras, krig startas och avslutas, monarker störtas, magiker slåss. Alla dessa umbäranden, slitet och eländet. Det är kort sagt en episk saga och en färd mot den slutgiltiga striden. Robert Jordan var en långrandig författare. Att han var, herregud. Alla dessa kapitel om förflyttningar, all denna väntan. Alla detaljer som skulle vara med och allt skulle vara med. Böckerna var långa och långdragna. Jag har en känsla av att någonstans sitter det en förläggare som försökte övertala honom att det här, det kanske du kan korta ner lite? Är det relevant på riktigt i boken eller har du med det bara för att du är rädd att du ska missa något annat? Troligtvis skulle man kunna skala bort nånstans runt 200 sidor i varje bok utan att den egentliga storyn skulle skadas. Det är alltså nästan 3000 sidor text som i slutändan inte för historien framåt.

Men man fortsätter läsa. Har man gett sig in i leken får man leken tåla och jag ville ju veta hur det skulle gå. Skulle Nynaeve komma igenom sin blockering och upptäcka sin fulla potential? Vem är Thom Merrilin egentligen? Vem dödar i slutet Padan Fain och accepterar Aiel-folket att de en gång följde lövets väg? Så man fortsätter läsa. Sida upp och sida ner.

För ett par veckor sen avslutade jag den allra sista delen. De tre sista delarna är skrivna på ett lite annorlunda vis. Tonen finns kvar, men humorn är uppskruvad nästan ett helt snäpp. Karaktärerna är lite mer witty och saker förklaras på ett lite annat vis än när Robert Jordan skrev. Sista boken beskriver det sista slaget. Kriget mellan den onda och den goda sidan. Det är ändlösa slakter av mörkrets horder, tillika ljusets. Truppförflyttningar, taktik, strategi och utmattade soldater. De står på randen till det som antingen kommer att bli undergången eller en ny början. Ingen vet utgången och även om enorma arméer brakar samman gång på gång så är det en enda man som ensam bär kampen, han som ska slåss mot Satan, Draken återfödd.  Det är ett bekant tema såklart. Ont mot gott. Profetian säger att endast en av dem kan komma levande ur kampen, detta är sedan urminnes tider bestämt. Det är mycket mörker i boken. Många dör, världen är påverkad av mörkret som ligger över den. Det ser ju hopplöst ut, klart att det gör. Och hur kan en vanlig dödlig göra det som åligger honom?

Ok. Klart att han vinner. Vem skulle kunnat tro något annat? Det hade nästan varit mer intressant om det tillslut faktiskt hade kommit till att det onda vann. Och vem är egentligen att avgöra om det hade varit sämre? Allt handlar ju om vilken sida man tillhör när slaget är över. I det här fallet, efter alla dessa tusentals sidor text, alla dessa år i väntan så var slutet lite av en besvikelse. Profetian och alla tidigare tecken hade alla visat på att Rand, hjälten, skulle dö i slutet no matter what. Och han går och vinner, låser in Satan i ett väl förseglat fängelse och han dör. Och vad gör det? Jo, hans själ har i den allra sista sekunden av striden flyttats till en annan kropp. De gör en switcharoo och han överlever. Alltså. Det irriterade mig något enormt. Det är för förutsägbart. Setupen, att han skulle dö, var för uppenbar. Det snackades upp så mycket att man bara visste att på något vis så skulle han ändå överleva. Och att han står och tittar på sitt eget gravbål och sen sitter upp och ensam rider iväg är en så…jag vet inte. Simpel lösning. Det är simpelt helt enkelt. Jag vet inte vad jag hade velat ha istället, hur jag hade utformat slutet så att det är en tillfredsställande lösning men han hade inte fått överlevt.

Hade det inte kunnat få vara en episk saga bara ända till slutet? Ett synbart aldrig ändande slag som med en Pyrrhusavslutning ger den goda sidan segern. En man, denna galna magiker som renat magins urkälla, som vuxit upp, funnit sig själv, funnit sitt och funnit sig i sitt öde. Det hade varit vackrare om han hade dött, om han med sitt offer avgjort slaget och gjort världen till en lite bättre plats än den var alldeles nyss. Det hade varit lite vackrare än det lite snopna lone rider-slutet.

Jag vet inte om jag skulle rekommendera någon att egentligen läsa de här böckerna. Robert Jordan snurrade in sig alltför mycket någonstans runt volym fyra eller fem och det är så mycket frustration att försöka följa alla linjer samtidigt, hålla alla storyarchs i huvudet, minnas alla karaktärer som bara blir fler och fler. Jag valde bort en del av storyns linjer eftersom de tillslut inte intresserade mig. Det blev lättare att vilja fortsätta läsa om jag sållade lite. Gillar jag dem? Jag har lite av ett hatkärlek/kärlekshat-förhållande till de här böckerna. Jag har vuxit upp med dem. Jag var femton när jag började nu är jag 28 och det känns väldigt märkligt att det inte kommer komma något mer.

The Wheel of Time är en fantastisk berättelse som jag är glad att jag har läst, men hade jag börjat läsa dem idag hade jag nog inte fortsatt.

Annonser
Det här inlägget postades i Bokcirkel, Populärkultur, Vardag och sånt och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till The Wheel of Time – evighetsmaskinen som tillsist stannade av och kom till ett avslut.

  1. Lesthi skriver:

    Jag vågade inte läsa hela inlägget ifall du spoilade nånstans xD men jag ville bara säga AAAAAA! Älskar den serien, jag har dock inte läst hela än, men jag och min karl äger de flesta av dem. 😀 Våra bröllopsringar ska inspireras av Aes sedaiernas ormring, vi gillar verkligen symboliken med den. Nu blev jag pepp på att fortsätta läsa så jag kommer till slutet jag meeeed!

  2. Bello skriver:

    Shaitan betyder satan på arabiska/kurdiska!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s