Jag ska äntligen skriva ordentligt om Doctor Who. Det blev ju en liten post, men jag känner inte att den till fullo beskrev vad som egentligen hände där någon gång i oktober när jag efter att ha läst lite i periferin i den här serien om några år. Snippets här och där som liksom bidrog till nåtslags sug efter en serie jag aldrig sett.
Den verkade innehålla saker jag vet sen innan att jag uppskattar. Det är tidsresor, rymd, andra dimensioner, utomjordingar. Allt i en salig röra liksom. Science fiction och fantasy och aktuella nutidskommentarer. Doktorn, denna mytiska sista av sitt slag. Utomjording, en Time Lord, den sista kvar efter det stora tidskriget mot den krigiska rasen the Daleks (som återkommer flera gånger under seriens gång).
Så jag gav det en chans. Kort bakgrund: Dr Who har gått i England sen 1963. Det är samma karaktär hela tiden men de som kläckte konceptet kom på den fantastiska idén att han är en utomjording med regenerativa egenskaper vilket innebär att när hans kropp dör får han en ny. Ingen vet exakt hur mycket livskraft han har eller hur många regenerations-cykler han får innan absolut död, men i skrivande stund är Doktorn inne på sin 11:e inkarnation. Detta innebär att serien kan fortsätta att utvecklas med Doktorn som karaktär trots att skådespelarna slutar. Som sagt, helt fantastiskt koncept! Vi slipper sånt som Beverly Hills 90210 som måste ändra hela storyn eftersom det är nya karaktärer (resulterade i totalt fail. Vad är Bevvan utan Brandon, Kelly och Steve??!) Varje skådespelare sätter sin särskilda prägel på rollkaraktären vilket gör att folk har sin egna favorit-Doktor bland de elva som hittills tillträtt rollen. Alla karaktärer har olika kläder, från Tom Bakers karakteristiska randiga halsduk till nuvarande Matt Smiths fluga. Genomgående verkar vara att han på ytan verkar aningen virrig och förvirrad, men när allt verkar kört då är han iskall och stenhård och bara skär igenom allt trams som med rakbladsvass kniv och bara löser det, med hjälp av sin sonic screwdriver.
Jag har sett de säsonger som sänts sen 2005 och framåt. Det innebär att hittills har jag personligen upplevt tre doktorer. Det kan tyckas lite, men jag tycker ändå att jag kan forma en åsikt utifrån detta. Vilka tre har jag sett?
Christopher Eccleston,
David Tennant och
Matt Smith.
Min favorit är Christopher Eccleston. Han var min första Doktor, men även den som gjort störst intryck. Det hårda hårda uttrycket när saker inte går hans väg, sorgen i ögonen när allt går fel, men även glädjen när saker går som de ska. Hans kompanjon genom första och enda säsongen han var Doktor var Rose Tyler, spelad av Billie Piper. Hon blev kär i Doktorn, men först efter att han bytt skepnad till David Tennant, men det syntes redan där i första säsongen att de två karaktärerna litade på varandra och även behövde varandra. Många gillar honom inte, de tycker inte att han gör de tidigare karaktärerna rättvisa eller att de senare har gjort det bättre. De tycker att det är bra att han bara gjorde en säsong, men jag kan inte hålla med om det. För mig utvecklade han karaktären medan jag tittade på det.
Det jag gillar med serien är det absoluta allvaret som lurar strax bortom det som många skulle ta som en barnprogram-fasad. Det finns ett lättsamt roligt filter över det som händer, men bakom det är det stora saker som händer. Här har vi en man, den sista av sitt slag, som levt i 900 år i ensamhet. Han har hittat jorden och människorna som är olika någon annan ras i universum, så diversiva och mångfacetterade och sympatiska och kunniga och smarta. Han vet att varje människa han träffar snart snart kommer gå en annan väg, ur hans perspektiv är alla så kortlivade, men trots detta kan han inte låta bli. Ensamheten blir för mycket och för att han ska orka med livet behöver han sällskap, någon som hjälper honom på hans resa och av alla raser och sorter han träffat är ingen bättre skickad än människorna. Från -63 och framåt har han nästan bara mänskliga kompanjoner. Han hittar dem, de följer med honom, utan att tveka, för vad som för honom måste vara en kort stund även om det för människan i fråga är flera år. Äventyr, vänskap, kärlek. Han blir kär, det är helt omöjligt, men det blir han. Han blir skadad och arg och ledsen och klarar kriserna igenom med hjälp av den inneboende emotionalitet som bor hos mänskligheten, men som inte kommer helt naturligt till honom alla gånger. Han behöver bli påmind om att känna, om att tycka synd om, om att ge nåd. Doktorn tillsammans med en mänsklig kompanjon är det som gör honom allra mest stark att utföra det uppdrag som ingen egentligen gett honom men som han ändå har att göra.
Detta är inbakat i en virrig karl som ger intryck av att inte veta vart han är påväg eller hur man egentligen knyter en fluga, men det är bara spel för gallerierna. Märks det att jag gillar den här serien? Ja, det är en serie som passar bra för barn. Det innebär att det ibland är tramsigt. Det är gummiaktiga masker, Doktorns vapen är en Sonic Screwdriver (ÅH vad jag vill ha en sån!!) och det förklaras ibland på ett övertydligt vis vad det är som händer, men det är helt ok. Att för mig som nästan 30-åring få förklarat för mig lite extra vad som händer är absolut värt det om jag vet att brittiska elva-åringar fortsätter titta på det eftersom de förstår vad som händer på grund av förklaringarna.
Har du inte sett den? Gör det. Bow ties are cool.
Rose Tyler? SJUKT badass
(Diskussionen om huruvida det är sexistiskt att Doktorn alltid har kvinnliga rätt snygga kompanjoner och vad the TARDIS egentligen är för något tar vi en annan dag.)
skimret 