Jag har ätit lite för mycket mat. Det ger mig ångest men jag försöker tänka att det inte gör nåt

Idag har jag ätit lite mer än jag borde ha gjort. Jag var mätt men lagade ändå en portion mat och åt den, trots att jag ätit inte så lång tid innan. Just nu kommer ångesten i vågor över mig. Jag åt tre ägg och en ganska stor bit salami. Det var min kvällsmat, det var gott, det var mättande. Jag tycker om ägg. Sen kom den krypande rastlösa sugande dragande känslan i kroppen och jag vet exakt vad som finns i frysen, vet exakt vad som finns i kylen. Idag var det 250 g kammusslor. Jag tog fram, tinade, stekte i smör och åt 250 gram kammusslor av den enkla anledningen att jag inte kunde låta bli.

Och jag sitter här med ångesten nu. Jag sitter och summerar min situation. Det är nästan två veckor sen jag åt socker. Det är nästan två veckor sen jag hetsåt mat i stora mängder, nästan utan stopp, och dessutom gjorde något efteråt. Idag har jag inte ätit: godis, kakor, glass, bröd, frukt, choklad. Jag har inte köpt och fått i mig en hel kyckling, en rulltårta, en stor påse godis. Ett paket glass. Låter det vansinnigt? Jo, men då har ni heller inte varit bulimiker, hoppas jag.

Jag har ätit bra de senaste två veckorna. Jag har rört på mig mycket. Igår gick jag och A runt i Köpenhamn i många timmar. Tog några drinkar på kvällen. Idag åkte vi hem. Och när jag kom hem, både trött och rastlös, åt jag två portioner mat istället för en. Och nu är jag lite för mätt och försöker hantera ångesten. Men jag har inte ätit socker. Jag har inte på långa vägar ätit så mycket som jag brukar, så mycket jag vet att jag kan äta. Tänker på hur andra har det. Har alla det så här jobbigt med mat? Det kan de inte ha. Hoppas inte att de har det. Men jag försöker tänka att andra människor, de kommer idag äta pizza. Chips framför tv:n. Godis till Beck. Och det jag fick var stekta kammusslor. De var goda. Idag kände jag smaken. Det är inte alltid jag känner smaken. Lite för mycket mat är inte en big deal. Det betyder inte att jag lika gärna kan fortsätta äta, tills det gör ont. Det betyder inte att jag behöver sätta fingrarna i halsen. Det betyder att ja, nu kommer jag vara mätt en stund.

Så jag sitter i min mättnad och känner den. Andas lugnt och slappnar av så gott det går och befinner mig i det här. Jag har ätit lite för mycket mat. Det gör inget. Det gör inget.

Annonser
Det här inlägget postades i Ätstörning, Vardag och sånt och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Jag har ätit lite för mycket mat. Det ger mig ångest men jag försöker tänka att det inte gör nåt

  1. Roz skriver:

    Vem bestämmer hur mycket som man får äta på en dag? Vem är du skyldig att endast hålla dig till de portioner du hade förutbestämt? Varifrån kommer den där måttstocken på vad som är godkänt och vad som är för mycket? Be aldrig om ursäkt för att du har stoppat föda och näring i din kropp, inte ens dig själv.

  2. Angela skriver:

    Vet inte vad jag ska skriva riktigt men vill skriva nått ändå. Jag blir ledsen när jag läser hur besvärligt du har det och jag förstår hur du känner dig eftersom jag själv gör på samma sätt med jämna mellanrum och mår skit efteråt. Ångesten river i kroppen och man vill krypa ur sitt eget skinn. Fan, att det ska vara så svårt att få ett normalt förhållningssätt till mat. Kram

  3. isalu507 skriver:

    Jag förstår att det kan vara svårt att bemöta det här. Det är svårt. Skitsvårt. Sjukt jobbigt. Samtidigt är det för mig tio år av mitt liv, varav jag kanske inte kommer ihåg de första sex-sju jättebra för det gör man inte när man är kid. Det lämnar mig med 20 års stabila minnen av mitt li varav tio, alltså hälften är med ätstörning. Det är inte roligt. Det är satans asjobbigt och jag hatar det, men samtidigt blir man ju på nåt plan så van vid det att det är vardag. Därför känns det för mig, faktiskt, inte så jävla jobbigt, även om det är sjukt tungrott och jag inte vill hellre än att bli av med det och för en gångs skull i mitt liv ha ett normalt förhållningssätt till mat. men så här är det, av och till. Inte hela tiden, tack och lov, men då och då. Och nu ska jag faktiskt ta tag i det på riktigt. Det är läskigt, men sant.

  4. Lina skriver:

    Läste din kommentar i lady dahmers blogg. Vill att du ska veta att du inte är ensam, jag är precis där du är. Från underviktig till normalviktig men fan inte frisk för det. Alltid ångest, alltid press.. Mejla mig gärna på linaalice.olofsson@gmail.com . Det vore skönt att prata med någon som förstår.

  5. simone skriver:

    Jag känner så igen mig! Varför måste det vara såhär??

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s