Modig som en Disneyprinsessa

Jag var och såg Disney (och Pixars) nya film, Modig. Ja, det kommer spoilers, så sluta läs nu om du inte vill veta.

Det är en fin liten historia om sextonåriga prinsessan Merida som med svallande flammande rött hår (det har skrivits tillräckligt mycket om alla dessa år som Pixar lade ner på att animera det, så det lämnar vi åt sidan här) bor med mor + far + tre busiga småbröder i ett slott i nåt slags förhistoriskt Skottland. Filmen tar sin början i Meridas barndom när den förtrollade björnen Mardu dyker upp och hugger av Meridas fars ben. Snabbt hopp tio år framåt. Merida är sexton år och det är dags att gifta bort henne, såklart. Hennes mamma spänner fast henne i en alldeles för trång klänning, gömmer det röda håret under en huvudduk och enter hennes tre friare. Dags att slåss om hennes gunst. Men Merida vill inte! Hon är sexton år gammal, gillar att rida och skjuta pilbåge. Varför kan hennes mor inte förstå att hon bara vill vara sig själv en stund till innan hon måste gifta sig?

Men den gubben går inte och Merida letar istället upp en häxa för att hjälpa till att förändra hennes mamma. Och, såklart blir inget som hon tänkt. Mamman förvandlas till en björn och de har bara två dagar på sig att förvandla tillbaka henne. Förvecklingar hit och dit och såklart förstår Merida sin mor, hennes mor förstår Merida och hon behöver inte gifta sig i slutet. Allt gott.

Så, då. Den här filmen har kallats Disneys bidrag till feminismen. Vi har en strongheaded rödhårig tös som går sin egen väg, som förändrar sitt eget öde och inte behöver gifta sig vid sexton. Så långt allt väl. Jämför man den här tjejen med många av de andra Disney-prinsessorna så är hon ett under av egen vilja. Hur många av de gamla filmerna har ni sett det senaste? Jag älskar dem alla, men huvudpersonerna är ju bara våp. De ligger mest och sover och är väna. Kanske sjunger lite med småfåglarna i väntan på den starka prinsen som seglar in på sin vita häst och räddar dagen. Det gör inte Merida. Hon fixar det själv. När hennes prins, i form av tre korkade friare, inte lyfter ett finger för att rädda dagen och ingen lyssnar på henne när hon förtvivlat försöker säga att den där björnen som ni vill hugga ihjäl, det är ju min mamma! När det händer, då bryter hon sig ur sitt fängelse (eller ja, rummet på slottet där hon är inlåst) och galopperar iväg för att se till att hennes mamma inte dör.

Männen i filmen är urbota korkade. Jag vet inte om det är en medveten tanke (antagligen är det det) från filmskaparnas sida. Och om det är så är det synd! Det är som att de verkligen vill poängtera att kvinnor är kloka och visa och smarta och fixar biffen genom att göra precis alla karlar (jag räknar här inte småbröderna eftersom de är fyraåriga comic reliefs som lika gärna kunde varit pingviner eller björnar som småpojkar) till enkelspåriga spån som vid minsta provokation börjar slåss och gör det miserabelt dåligt dessutom. Det här är alltså klanöverhuvudena för de fyra klaner som i filmens fiktiva Skottland utgör landets ryggrad och styre, samt deras söner. Att de allihop dessutom ser ut att vara fysiskt deformerade gör inte saken bättre. Att sätta en backdrop av dumhet gör att de högst normala kvinnorna framstår som milsvida bättre och jag tycker det är synd att de kvinnliga karaktärerna inte fick klara sig liksom på egna meriter utan att de var tvungna att ha med den twisten på det.

Mitt biosällskap höll inte med mig här. Han hade sett saken ur ett annat perspektiv. Merida är sexton år gammal. När man är tonåring så är alla i hela världen rätt korkade. Särskilt människor som du tvingas ihop med, som de tre friarna. Hans teori var att männen var så korkade som de var eftersom det är så Merida ser på dem. Hon gillar dem inte, hon vill inte ha med dem att göra. Deras värsta drag förvärras till karikatyrer och de enda normala som är kvar är hon själv och i viss mån hennes mamma. Jag hade inte alls tänkt i de banorna inne i salongen och det var intressant när jag tänkte tillbaka på filmen sett ur det ljuset.

Så. Är det en feministisk film? Därom lär de lärde tvista länge och noggrant. Jag gillade den. Storyn var bra men lite tunn. Vi pratade om huruvida det kunde bero på det faktum att filmer generellt sett nuförtiden är väldigt långa, många långt över två timmar och att filmskapare of today har svårt att begränsa sig. Det här är en barnfilm, men den var ändå 1h40min vilket jag tycker är långt för de sjuåringar som kommer gå och se den. När man som nu då har relativt kort tid på sig att få in en story så har man inte övat. Tidigare filmer kanske har fått dra ut på 2h20min och att då som nu behöva begränsa sig till kortare tid blir svårt. Det var saker i filmen som borde förklarats bättre. Saker som kunde tagits bort till förmån för att utveckla historien mer.

Men filmen är sevärd. Hade jag haft döttrar hade de fått se den hur många gånger de ville. Hade jag haft småtjejer i min närhet i rätt ålder hade jag släpat med dem, bjudit på biljetterna och så mycket popcorn de ville. Det är ovanligt med en film där tjejen bestämmer själv. En film där hon inte behöver vara snygg och förförisk, där hon inte trots sin initiala motvilja faller till föga och blir kär. Friarna åker hem tomhänta och Merida fortsätter utforska skogen till häst. På det sättet är hon inte en klassisk Disney-prinsessa. Själva det konceptet blir lite överflödigt här eftersom Merida hatar sin åh så vackra klänning (hon kan ju inte andas i korsetten!) och eftersom hon inte vill ha sina friare. Det är inte hennes mål. Hon kan inte tänka sig att överge hela sitt liv, sin familj, sin röst för någon att gifta sig med. Men hon är ju prinsessa. Det är en Disney-film. Så hon får vara med i familjen trots sin genuina avsaknad av väna leenden.

Angående debatten som tydligen uppkommit i USA, att det spekuleras i om Merida är lesbisk för att hon inte vill gifta sig så tycker jag det är det fånigaste i mannaminne. Så alla sextonåriga tjejer som inte vill gifta sig med en av de tre friare som plötsligt dyker upp på hennes trapp är lesbisk? Är så fallet så måste nog den där 10%-siffran som det talas om rörande HBTQ att skruvas upp några snäpp. Och ärligt, skulle det vara så väldigt illa om hon nu var det? Nej, trodde inte det.

Anyways. Gå och se den. Den är bra. Tycker jag.

Annonser
Det här inlägget postades i Populärkultur och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s