The Hart of Dixie

Vi behöver prata om ”Hart of Dixie.”

Jag har bara sett de tre första avsnitten av första säsongen av serien som kom förra året, men storyn går som följer: ung kvinnlig läkare blir mystiskt men ihärdigt övertalad av äldre southern doktor att börja arbeta på hans privatklinik i Bluebell, Alabama när hennes fellowship på vägen till cardiothoracic surgeon faller igenom. Den unga ambitiösa läkaren som har haft sin framtid spikrakt utstakad i sin fars fotspår är plötsligt på ett sidospår. Bluebell, Alabama är precis som man tror att Bluebell, Alabama ska vara. Hicks, yokels, tjocka kvinnor, unga tjejer i plantageklänningar och lustiga dialekter.

Den unga kvinnliga läkaren Zoe Hart (Rachel Bilson i en fin manic pixie dreamgirl-roll)  får reda på att privatkliniken tillfallit henne efter den äldre läkarens död. Varför? För att han var hennes biologiska pappa, såklart. Hon blir inhyst hos stadens borgmästare, den föredetta proffsfotbollsspelaren Lavon Hayes, som pratar om sig själv i tredje person men som aldrig verkar arbeta med någonting som ser tillstymmelselikt politiskt ut. Det är mest parader och softa promenader i solskenet. Zoe Hart får två nya polare. Det är George Tucker, den ack så snygga advokaten som bott i New York. Det är Wade, hillbillyn till granne (det uppstår något slags gnistor. Mellan Zoe och båda karlarna). Hon får även två fiender. Brick och Lemon Breeland. Brick är läkaren hon delar kliniken med. Lemon hans dotter. De är trångsynta småstadsmänniskor men någon stans under ytan finns det känslor. Lemon är såklart stadens egen Southern Belle. Hon syns aldrig i byxor, har alltid perfekt lagt hår och make-up och såklart är hon förlovad med George Tucker.

Och hur går det här? Alltså. Zoe Hart är inte det minsta övertygande som läkare. Ingen av hennes outfits går längre än tio cm ner på låren. Får man inte ha korta kläder längre? Jo, det är klart man får men en läkare som försöker tas på allvar har faktiskt inte på sig rumpkorta shorts på jobbet. Och där lät jag som en gammalmodig Magdalena Ribbing-typ. Men so be it. Hon har aldrig uppsatt hår, inte ens när hon förlöser ett barn. Hennes sätt att uttala saker på är lite svagt och oengagerat. Jag har pundat läkarserier. Chicago Hope, Cityakuten, Grey’s Anatomy och hon gör det helt enkelt inte trovärdigt. Sen är ju frågan hur trovärdiga någon av de andra serierna är, men i mina naiva ögon så är de mer trogna läkaryrket än vad denna serie är. Till och med Doogie Howser, M.D. (Neil Patrick Harris) var mer övertygande.  Hon verkar dessutom aldrig befinna sig på sin klinik. Premissen är nånstans att hon måste dra in minst 30 % av inkomsten till kliniken för att inte förlora sin halva till Brick Breeland, men hon är aldrig där. Eller jo, hon kommer dit, ser flustered ut och sen går hon iväg för att laga gumbo eller nåt annat.

Hatar jag serien? Visst låter det så. Men nej. Faktiskt inte. Jag stör mig på Rachel Bilsons slitna blonderade hår. Jag stör mig på hur läkaryrket porträtteras och jag stör mig på hennes kläder. Men denna fantastiska kavalkad av southern prejudice. Dialekterna. De kunde inte castat någon bättre som Lemon Breeland än Jaime King. Det är solsken och gammalmodiga värderingar och så den här störiga New York-tjejen som aldrig sett en fästing. Episoderna hittills har varit uppbyggda längst ett klassiskt mönster och man vet lite hur det kommer att sluta. Under den korta tid som Zoe Hart har bott i Bluebell, Alabama har hon ännu inte blivit helt accepterad av ortsbefolkningen, mycket på grund av att familjen Breeland (stadens hot-shots) inte riktigt gillar henne. Brick ser henne som ett hot mot hans klinik och Lemon ser henne som ett hot mot hennes förlovning med George. Trots detta finns det ändå ljusglimtar och för varje avsnitt är det någon mer som litar på henne, som kommer till henne för hjälp och man vet ju, innerst inne, att när serien slutar kommer hon att bli få det där fantastiska cardiothoracic-fellowship-erbjudandet. Det som hon velat ha sen hon var nio. Hon är ju KIRURG för tusan. Men vid det laget kommer hon vara en del av Bluebell, Alabama. Hennes hjärta kommer att vara i staden. Erbjudandet kommer att antas, hon kommer åka iväg. Långa scener där hon sitter och stirrar melankoliskt ut i fjärran tills plötsligt! Hon inser vad hon måste göra! Vart hon måste vara, och hon kastar sig på första bästa plan hem. För hon har accepterat att hemma, is where the Hart is, and her Hart is in Bluebell, Alabama.

Men som sagt. Jag är bara på avsnitt tre, säsong ett. Så det är ju svårt att säga hur det kommer att sluta. Dock fin serie att fördriva tid med.

Annonser
Notering | Det här inlägget postades i Populärkultur och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s