Lördag 18 augusti.

Vid skrivandets stund väntar jag på att min bror ska höra av sig. Det regnar, mina händer är kalla och om elva timmar ska jag tydligen sitta i ett kalkbrott utanför Falköping och bevittna och lyssna på någon som enligt min far låter exakt som Freddie Mercury. Hans exakta ord om saken var ”…blundar du tror du att det är Freddie som står på scen.” Hur kan man inte vilja gå på den tillställningen?

Men det regnar och jag vet att det hela tilldrar sig utomhus och jag har därför packat min nya ryggsäck (inköpt på en whim efter att ha varit ute i skogen och försökt lunka fram i 18,5 kilometer och insett att det hade varit lättare med en liten ryggsäck för vatten och kokta ägg än den gamla slitna axelväska från Granit som jag hade på mig vid tillfället. Vem säger att skogslunk inte är en materialsport?) med regnkläder och poncho. Mina fina stövlar står i en lite mörk hall i en lägenhet på andra sidan staden och jag är utlämnad till de blommiga stövlar jag köpte inför Emmaboda-festivalen 2006 (vem säger att vara popkid inte är en materialsport?).

Min familj är stor och ibland svår att hålla isär. Min syster ringde igår och ackompanjerad av barnskrik i bakgrunden berättar hon att hon alltid kommer finnas där. Inte i de orden, men de som kan höra mellan raderna vet att det är det hon menar och jag vet att mina syskon är värda att hålla fast vid. Kaffet är vid det här laget lagom starkt i botten av min franska press-kanna och jag vet att jag druckit lite för mycket av det. Bilfärden ut till det slitna trähus ute på landet där jag vuxit upp kommer bli  eskalerande obehag eftersom jag är obotligt dålig på det här med att tämja min blåsa – det här som otaliga öldrickande män genom åren har berättat att jag är dålig på (tack jag vet) och sedan visat sin överlägsenhet genom att låta det gå fyra stora öl innan de ger efter för trycket. Vid det laget har jag ofta själv varit på toa både två och tre gånger.

Men nu kommer jag ifrån ämnet. Med den svaga smaken av cigarett kvar i munnen och nagellacket torkande på naglarna tänker jag att min bror snart ska ringa. Ska vi vara ute vid det slitna trähuset runt tiotiden bör vi väl åka snart? Jag är hursomhelst nästan klar att åka. Borsta tänderna går fort, så även att göra den karakteristiska fläta i håret som jag adopterat som stil tills dess att mitt slitna hår har vuxit ut tillräckligt.

Det regnar ute och jag undrar om det kommer fortsätta hela dagen. Kollar Facebook igen. Twitter. Min mail. Någon av de andra sidor som finns med i min interaktiva loop. Himlen ser ut att ljusna.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s