Nånstans i pipen…

Nånstans i pipen finns ett långt långt inlägg om den jättedåliga zombie-boken Down the Road men så tittade jag ju på hela första säsongen av Girls och ba’ ”Men hallå??!!”.

Det är alltså tio avsnitt på ungefär en halvtimme var sådär som det är i USA. Jag hörde talas om den, visst. Läste lite här och där om den men orkade liksom inte ta tag i det. Dels för att den i mitt huvud lite maschades ihop med New Girl, som jag inte heller sett men jag vet att Zooey Deschanel är med i. Zooey Deschanel är personifieringen av allt man som hipstertjej önskar att man var. Långt alldeles lagom rufsigt hår, rådjurögon, slanka ben perfekta under en vippig kjol och fötter i quirky gulliga skor. En tjej med perfekt udda musiksmak, sött leende, matchande outfits (och om de inte matchar så är det en jävligt genomtänkt omatchnig, sådär så man börjar tänka att ja, varför har jag inte tänkt på det där innan…). Tjejen med blek persikohy och intressanta resonemang som dessutom har ett fucking BAND med M.Ward. Ja, ni hör ju. Hon är ju tjejen jag vill vara och istället sitter jag här med lite halvdålig hy, hår med två cm utväxt och breda lår (och nej, det är ingen diss egentligen, jag gillar mina lår. Men de är breda.) och inte tusan får jag sjunga med M. Ward, det närmaste jag kommer är att jag jobbade med en snubbe som lärde trummisen i The Tapes att spela trummor. Alltså gillar jag henne inte.

Enter Girls. Jag trodde på nåt vänster att det var nåt slags Sex and the City-pastisch med Zooey Deschanels anda vilandes över det som en våt filt. Men nej. När jag väl bestämde mig för att ja men okejrå jag kan lägga 25 minuter på mitt liv bara för att kolla liksom. Jag har ju ändå sett Dude, where’s my car tre gånger, helt frivilligt. Så atte ja. Drog seriens fem första avsnitt på en kväll och fick den starka dosen på en gång. Jag älskar den här serien. Ändlösa paralleller har dragits mellan Girls och Sex and the City och jag kan inte fatta varför. Jag hatade Sex and the City. Det är inte människor som finns på riktigt, det är bara plast och yta och handlar det om känslor så har Carrie svårt att bestämma sig och sen slänger de in lite cancer för att få sympati och tillsist får SJP mr Big och alla levde lyckliga i alla sina dagar. Parallellen då med gråa trista och vardagliga Girls känns väldigt malplacerad. Om brudarna i Sex and the City inte hade haft pengar, ambitioner, mål, medel och denna fantastiska fantastiska vänskap skulle det kanske kunna närmat sig Girls. Hör ni att jag är impad av den serien?

För vad har vi? Fyra tjejkompisar. Hannah är en loser. Hon är lite för tjock, har inte kommit någonvart i sin skrivarkarriär. Hon försörjs inte längre av sina päron så hon har inga pengar alls och hankar sig fram på nåt dåligt betalt kaféjobb och hoppas att idag är dagen när killen hon ligger med då och då kanske faktiskt svarar på hennes sms, men det gör han visst inte. Marnie hatar sitt liv och vill inte vara med sin perfekta pojkvän Charlie men vågar inte göra slut. Jessa flyger in från London som ett riktigt chict yrväder och strör anglicismer omkring sig samtidigt som hon ser ut som en ledsen hund och vet inte vad hon vill, men kanske är det att flirta med pappan i familjen hon jobbar som nanny hos? Hon flyttar in hos Shoshanna som är hög på livet och älskar SatC och det framgår inte riktigt vad hon jobbar med men hon är fortfarande oskuld och det är väldigt jobbigt.

Och, under över alla under, för det händer så sällan (sist var nog This Life eller Mitt så kallade liv på 90-talet.), det känns verkligt. Jaherregud. Jag har ju varit där, de flesta jag känner har varit där. Utan pengar, utan kille. Med ett jobb där vi inte trivs, utan framtidsplan. Lena Dunham, som skriver serien och spelar huvudroll (Hannah) har inte förbehållslöst lyckats, det skulle ingen göra eftersom den perfekt skriptade gängranten inte finns i verkligheten men hon har gjort det så nära. Ett par av karaktärerna blir jag vansinnigt irriterad på men samtidigt vet jag att det är realistiskt. Och det är roligt.

Girls säsong ett har gått klart och säsong två spelas in as we speak och den väntar jag på.

Annonser
Notering | Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s