Jane by Design

Av någon anledning har jag sett hela första säsongen av Jane by Design. Lång historia kort: föräldralös 16-åring som bor med sin ansvarslösa storebror söker prao på stort designföretag, de misstar henne för en vuxen som söker assistentjobb och whoops plötsligt bollar hon high school med heltidsjobb som assistent till företagets leading fashion director.

Åh vad jag stör mig! Först av allt: premissen att en sextonåring skulle kunna pull off att vara vuxen och sköta ett heltidsjobb samtidigt som hon är A-student på sitt high school? Nja. Att ett företag som anställer en människa inte kollar upp vem de anställer? NJA. Att en sextonåring går direkt från high school till att flyga över hela världen och klara av ett krävande heltidsjobb som assistent hos en ledande fashion director? Ännu större NJA. Alltså, för att åka utomlands behövs pass och är det då ingen som märker att hon är minderårig?

ÅH. Samtidigt som det händer så är Jane Quimby en av de impopuläraste tjejerna på skolan. Är hon: 1. ful, 2. socialt inkompetent, 3. korkad, 4. stillös, 5. konstig?

Nej. Jane Quimby är personifieringen av en manic pixie dreamgirl, trots att ingen manlig protagonist ännu helhjärtat har dykt upp. Hon är fantastiskt vacker, slank, långbent med stoooora ögon och fylliga läppar och blankt hår. Hon har en garderob full med fantastiska kreationer och plagg som hon matchar med otrolig träffsäkerhet och då har jag inte ens nämnt hennes lager av pinpoint-accessoarer eller den uppsjö av vackra, roliga och spännade färgglada klackar och platåer hon accentuerar sina outfits med. Hon är bubbly och leende och smart och visar på sitt jobb att hon är socialt kompetent då hon kommer överens med alla utom en (som hon inte kommer överens med eftersom den personen känner sig hotad).

Det håller bara inte! Varje gång jag ser ett avsnitt bubblar frustrationen i mig! Hur hon går helt ensam omkring i korridorerna, hennes enda vän är ”punkaren” Billy (bad case även av Will they, wont they?! här, för alla vet ju att tjejer och killar inte kan vara bara vänner), även han social misfit som bor utan föräldrar men med kriminell storebror, vars enda eftergift för punkeriet är en något missriktad ring i örat och väldigt mycket vax i håret. Hon känner ensamheten och impopulariteten och det stör mig något så enormt!

Det här? Kan vara värsta samlingen könstypade film-tv-serieklyschor jag har sett och samtidigt kan jag inte sluta titta. Damn it.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s