Alla män är våldtäktsmän eller lilla gumman du skulle ju inte satt dig i den där bilen.

Ska vi prata om det här litegrann?

Kvinna fick skjuts hem – våldtogs.

Göteborgsposten skriver:

En ung kvinna hoppade in i en främmande bil för att få skjuts hem. I stället blev hon våldtagen, rånad och utkastad av två män.

02.40: våldtäkt, Göteborg.

Natten till lördag erbjöds en ung kvinna skjuts i bil av två män i centrala Göteborg. Men några planer på att köra kvinnan hem hade inte männen, i stället våldtog de henne i bilen. Efteråt kastade männen ut kvinnan ur bilen, någonstans på centrala Hisingen. Men först sedan de rånat henne, bland annat på mobiltelefonen.- Det var en iphone med funktionen ”find my iphone”, så vi hittar dem och plockar in dem, berättar Johan Ljung, biträdande vakthavande befäl på polisen. Männen greps och det visade sig att bilen de satt i var stulen, i Tyskland. Förövarna, 20 respektive 23 år gamla, sattes i förvar i väntan på ytterligare förhör.”

 
Upp med en hand alla som tror att väldigt många kommer reagera undefär såhär: ”Men det får hon väl fatta själv, hon kan ju inte lita på någon hon inte känner, varför satte hon sig i en bil med två killar, hon får skylla sig själv.”

Samtidigt som väldigt många är upprörda över att kvinnor säger att de ser alla män som potentiella våldtäktsmän och därför är oroliga när de är ensamma utomhus. Men om en nu inte ser alla män som potentiella våldtäktsmän utan faktiskt litar på sina medmänniskor, litar på män, och en sån här sak händer. Vad ska en göra?

Det är sent på kvällen, den här tjejen kanske har suttit och pratat med de här killarna. Hon är trött, inte sugen på att åka spårvagn. De erbjuder att köra henne hem. Vad går genom hennes huvud? Alla förmaningar hon nånsin hört, inte lita på främmande män, inte åka med folk hon inte känner, akta sig ordentligt. Men de verkar ju schyssta och de ska ju bara skjutsa henne hem. Hon sätter sig i bilen och åker med, hon bestämmer sig för att lita på dem. Alla män är ju faktiskt inte våldtäktsmän och de ska ju bara skjutsa henne hem.

Och de våldtar henne, rånar henne och slänger ut henne ur bilen.

Vad händer nu? Många kommer bli upprörda. Vilka svin, vilka äckel, vidriga as, vidriga våldtäktsmän. Hur kan en bete sig på det viset? Och sen kommer det komma smygande….varför satte hon sig i bilen? Vet hon inte vad som kan hända?

Litar du som kvinna på män kommer du bli shamad. ”Varför utsatte du dig för fara?”. Litar du som kvinna inte på män som kommer du att bli shamad. ”Varför säger du att alla män är våldtäktsmän? Manshatande rabiesfeminist!”

Det går inte att vinna i det här. Blir så maktlöst jävla rasande över tjejer, flickor, kvinnor, som blir utsatta för övergrepp & våldtäkter och att det får fortgå i den omfattning som sker samtidigt som det ursäktas från alla håll och kanter. Alla dessa som blir utsatta för övergrepp får gång efter annan för höra att det är deras fel. Kanske inte rakt ut, men ni vet, lite förtäckt sådär. Varför gjorde du så, varför gick du där, du hade kunnat förhindra det…

Ska vi ta tid på hur lång tid det tar i det här fallet?

Publicerat i Uncategorized | Märkt , | 1 kommentar

När en är sjuk har en tid att titta på film

Jag har varit sjuk så de senaste dagarna har varit netflix-fest. Visste ni att de hade en ”Gay & lesbisk”-kategori? För det första: Varför behöver detta vara en egen kategori? För att ”vanliga” människor inte ska råka titta på en film om två tjejer eller va?! Det är inte som att alla filmer om två tjejer som blir kära i varandra handlar om samma sak. Plötsligt får vi en underkategori med så skilda titlar som ”Brokeback Mountain”,  ”Another Gay Movie” och även ”Tillsammans.” Det blir bara ihopbuntat på ett väldigt spretigt vis tillsammans med dokumentärer om lesbiska par som vill skaffa barn och homofobiska ”komedier”. Samt även för det andra: sen när är lesbiska inte gay? Varför särskiljs det? Är tjejer och killar olika sorters homosexuella eller vad är grejen här?

Anyway. Bläddrade igenom och såg två filmer som jag vill rekommendera.

1. Mädchen in Uniform.

schneider-palmer-uniform

Låter ju väldigt dramatiskt och sådär och det är det också. Unga Manuela von Meinhardis, vars föräldrar just dött, blir av sin faster (eller moster? Alltid svårt med Aunt) inskriven på en strikt flickskola. Uppenbart lost blir hon kär i sin lärare Fräulein von Bernburg, vilket inte ses med blida ögon på 1910-talet. Filmen från 1958 är en remake, originalet kom 1931. jag blev ändå förvånad över hur pass frispråkigt det var rörande tjejernas relationer till varandra, hur de pratade om hur de blir kära i varandra, i sina lärare.

2. Christopher and his kind.

christopjer

Författaren Christopher Isherwood åker på inrådan av sin kompis W.H. Auden till Berlin för att ragga på snygga killar. Alla ser ut som tanigare versioner av Tom of Finland-grabbarna  och Christopher (Matt Smith) är storögt och naivt förtjust i sitt nya liv. Men det är Tyskland på 30-talet och det blir mer förföljelse och bokbål än sex tillslut. Att se Matt Smith i en roll där han har sex och raggar på karlar blir lite av en kulturkrock för en Doctor Who-fangirl men han klär väldigt bra i brittiskt 30-talsmode iallafall.

Trevliga filmer. 90 minuter vardera. Utöver detta? Mer Doctor Who, lite Star Trek samt Conan the Barbarian. Den förtjänar nog ett helt eget inlägg men alltså…han knockar en kamel med ett knytnävsslag och biter ihjäl en gam. Så atte….

 

Publicerat i Film | Märkt , , | Lämna en kommentar

A som i Approved

A som i Approved, godkänd. En märkning som ska vägleda tittaren till en mer jämställd filmupplevelse. Eller?

A-märkningen är ett initiativ från Folkets hus och parkers biokedja i fyra städer i Sverige. Tanken är att märkningen ska fungera som en vägledning för den som väljer film. Är en film A-märkt så är den godkänd enligt Bechdel-testet. Detta utformades på 80-talet av serietecknaren Alison Bechdel och en film som klarar testet har minst två namngivna kvinnliga karaktärer, som talar med varandra i minst en minut om något annat än män. Detta kan ju anses vara ett lätt test, men som faktiskt verkar vara förvånansvärt svårt att uppfylla för många filmskapare.

Varför gillar jag inte det här? Är det inte ett lovvärt initiativ att en biograf vill visa filmer som i alla fall uppfyller lägsta möjliga krav på något slags jämställdhetsnivå? Jo, absolut. Dock tycker inte jag att Bechdel-testet fungerar särskilt bra för att påvisa någonting om en film utom just att det finns kvinnor med i den. Som diagnostiskt verktyg fungerar det då man tittar på en större produktionsmängd och kan ser trender och mönster rörande kvinnors medverkan i filmvärlden på ett tydligt sätt. Män är fortfarande överrepresenterade både bakom och framför kameran. I de fall då det finns kvinnliga karaktärer är de oftast stereotypiserat kvinnliga och i de fall när kvinnliga karaktärer talar med varandra handlar det oftast om att föra handlingen framåt för de manliga karaktärerna – kvinnorna talar om männen. För att påvisa mönster och strukturer är alltså Bechdel-testet relevant.

Den märkning som nu tagits fram att sättas på filmer som klarar Bechdel-testet blir dock mer problematisk. Drar man slutsatser om en specifik film utifrån rollistan & hur karaktärer interagerar med varandra så klarar t.ex. inte den aktuella filmen Gravity testet – trots att Sandra Bullock spelar en avsexualiserad kompetent karaktär som bär upp filmen, något som är väldigt ovanligt för en kvinnlig karaktär i en långfilm. Däremot Paranormal Activity 4, en film som många inte skulle tänka på som kvalitativ, den passerar med flying colours.

Dessutom, porr. En majoritet av det som kallas lesbisk porr (trots att det är straighta tjejer som agerar för straighta mäns ögon) blir med råge godkänt enligt Bechdel-testet. Candi och Cristal pratar utförligt i tjugo minuter om hur vackra bröst de har, hur gott den andra smakar, hur kåta de blir av varandra. Inte ett ord om män, A som i Approved! När får vi se det på Bio Roy?

Det är ett lovvärt initiativ, helt klart, men Bechdel-testet är ett alltför trubbigt instrument för att fungera som något annat än få en översiktlig diagnostisk bild av hur det står till i filmvärlden. Om en märkning av något slag skulle utformas skulle fler parametrar än närvaro av kvinnor i filmen behöva räknas med. Dessutom används märkningen endast på ett fåtal biografer som har i sin verksamhetsbeskrivning att de ska visa kvalitetsfilm. Här sker redan ett, om inte feministiskt, så ändå urval av filmer där vikt läggs på kvalitet snarare än blockbusters. Där en kvalitetsstämpel måhända behövs, på de stora SF-biograferna, ratas förslaget om märkning och passerar därför obemärkt förbi den stora massan.

Publicerat i Film, Populärkultur | Märkt , , , | Lämna en kommentar

november. november förra året tänkte jag att jag skulle börja försöka ta tag i att skriva. tio stycken. kör samma i år med.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Jag var en hangaround, inte en fake rollspels-girl

Häromdagen spelade jag in avsnitt två av Fake Geek Girl och i avsnittet diskuterade vi frågan om vi faktiskt någonsin mött en fake geek girl/guy. Och jag tänkte på mig själv. Eller snarare vari skillnaden mellan hangaraund/wannabee & fake ligger.

Jag har aldrig spelat rollspel på riktigt själv men under några år i tonåren hängde jag väldigt mycket med ett gäng som gjorde det. Först i en mörk och sunkig källarlokal nere vid gamla brandstationen, senare i en likaledes sunkig men aningens mindre mörk lägenhet på tredje våningen i ett hus på Wetterlinsgatan. Kartellen hette deras förening och jag var en av deras kanske tre-fyra hangarounds. Jag var där ofta, flera gånger i veckan, sov över på helgerna. När killarna (för det var mest killar) spelade satt jag och läste, gjorde läxor, hängde med de som inte spelade (dvs de andra hangaroundsen) eller sov. Vi hade fester därnere ibland, lånade ut böcker till varandra, förberedde vissa politiska aktioner, slog sönder saker med brandyxan, bara hängde extremt uttråkade eller åkte ut på utflykter. Själva rollspelen intresserade mig inte så mycket, jag blev tillfrågad att vara med och tackade nej alla gånger utom en. När vi skulle sova läste jag högt ur H.P Lovecraft-noveller, om det inte fanns tillräckligt med soffor åt alla, eller även när det fanns det, var Simon snubben jag alltid sov brevid.

Vad gjorde det här mig? Var jag en Fake Geek Girl? Som hängde med rollspelarna, försökte få deras uppmärksamhet. Som låtsades att jag var intresserad av det de gjorde för att bli accepterad, hoppades att ingen skulle upptäcka att jag inte var på riktigt? Jag kallade mig själv, och kallar fortfarande när jag tänker på det, en hangaround. Inte en wannabe, eftersom jag inte var intresserad av rollspelen utan av människorna som spelade. Inte fake rollspels-girl, eftersom jag aldrig utgav mig för att spela rollspel. Utan en hangaround. Jag vet inte hur folk såg på mig utifrån, tjejen som hängde med rollspelssnubbarna hela tiden. Jag hade åtminstone roligt.

I podden kom vi inte lite på det här med att klumpa ihop kategorier av människor. Att en del de som tas för fake whatever girls/guys kanske är hangarounds som jag. Som för folk utanför kretsen tas för fake för att de är där för att ha kul med sina kompisar som i sin tur är hardcorefans till vad det nu kan tänkas vara. Jag är ingen metaltjej, men jag vet inte hur många metalspelningar jag gått på med vänner för att det är umgänget som är det viktiga inte det som händer under tiden. Gör det mig till fake metal girl då? Snarare solidarisk och villig att för mina vänners skull utforska nya saker. Under tonåren var den saken rollspelsvärlden, vilket inte var för mig. Men människorna som var där var det. Så, hangaround. Inte fake.

Och nej. Jag störde dem aldrig när de spelade. De hade regler. Ville jag vara med fick jag, men ville jag inte skulle jag inte störa. Fair enough.

Publicerat i Vardag och sånt | Märkt , , , | 3 kommentarer

Imorgon börjar mitt nya liv.

Det är så man inte ska tänka va? Inte tänka skarp start SEN, utan bara göra, NU. Men äh. Skit i det. Imorgon börjar mitt nya liv. Jag har kämpat jävligt hårt med varierande resultat men med en oändligt större verktygslåda att få ordning på mitt ätande. Det är på rätt väg nu. Så nu ska jag börja träna igen. Har vi hört den förut? Oh ja, det är klart vi har. Men som jag längtat och är pepp nu. 

Jag har problem med motivationen när jag tränar själv. Att faktiskt ta sig till gymmet, ensam. Dag efter dag. När jag bodde med mitt ex var det fantastiskt. Han tillät inga undanflykter utan det var bara att gå med och köra de där 40 minuterna om dagen liksom. Och jag älskade det. Jag gnällde på vägen dit men jag har aldrig varit så funktionell som när jag var ihop med David. Aldrig varit så stark och haft en så välfungerande kropp, en kropp som gjorde som jag ville och som var lätt att hantera och en kropp jag kunde koppla bort från viktångesten för vikt har ingen relevans när man försöker bygga muskler utan det handlade om teknik, andning, känsla, att lägga på mer vikt, lyfta tunga saker, att vara stark.

Jag äter bättre när jag tränar, det handlar om näring och bränsle istället för att ångestfyllt känna att nu förtjänar jag inte att äta. Jag sover bättre, får större sexlust. Det handlar inte om att stressande göra av med kalorier, spinna eller springa i timtals. Och tränar jag regelbundet mår jag bara bättre helt enkelt.

Jag gjorde slut med David i maj 2011. Sen dess har jag inte tränat ordentligt någon längre period eftersom ingen har gått med mig till gymmet. Hållt mig aktiv, långa promenader, perioder med löpning, lite hemmastyrka, simning, absolut. Men ingen varig ihållande period med styrketräning. Och det märks på kroppen. Inte att jag har blivit tjock, men att jag har blivit så svag att jag bara blir arg på mig själv. När jag vet att jag kan, att jag VILL. Goddamn jävla ilsken frustration på mig själv! The fuck liksom, PRIORITERA de där 45 minuterna i källaren liksom, det är inte som att jag inte har tid.

Med det sagt så ja, imorgon börjar mitt nya liv. Har skruvat ner rejält och kör de första tolv veckorna efter ett enkelt nybörjarprogram för att bygga upp grundstyrka igen. Har jag sagt att jag blivit så jävla svag?

Mottager gärna pepp EJ i form av flåshurtiga styrkekramar. Berätta ej för mig att jag är duktig eller att jag blir snygg (om ni nu skulle tycka det, om kroppen nu skulle se nå annorlunda ut vartefter) men säg åt mig barskt att gå och träna för fan. Jag behöver sånt. Helst skulle jag behöva nån som bor hos mig som går med mig till gymmet varje dag, men i brist får bättre får jag väl ta till internet då?!

Publicerat i Träning, Vardag och sånt | Märkt | Lämna en kommentar

Nu ska vi prata psykologbesök och lite ätstörningar igen

Imorgon ska jag till min psykolog. Det är nästan två månader sen jag var där sist och det känns som att lite har hänt. Eller ja. Jag har ätit iallafall. Min terapi har sedan mitt första besök för åtta månader sen, gått ut på att genom trial and error och långsamt framåt vänja mig vid att äta mat som inte är kokta ägg, smör eller tonfisk (min meny i början av januari, ca) och det har varit jävligt svårt och ångestfyllt att bara ha mat hemma, att inte äta upp den när den ligger i kylen eller i skåpet. Bakslag, omstarter, hetsätningar. Jag har varit rädd. Livrädd ärligt talat. För mat. Något som borde var så enkelt.

Men allteftersom har jag lagt till saker, lagt upp rutiner. Lagat lunchlådor. Haft mat hemma. Lagat mat, helt ensam. Något som jag egentligen inte gjorde ordentligt på nästan hela förra året. Någonstans för kanske en månad sen tänkte jag att jag testar. Det får bära eller brista. Så under semester har jag ätit ”normalt”, inte low-carb som jag vanligtvis äter. Kolhydrater är det som värst triggat mig till hetsätning när jag varit i utsatta situationer. Jag har ätit bröd, potatis, efterrätter, druckit öl, smakat när folk bjuder på saker, godis, pommes. Ni vet som som ”vanliga” människor äter. Det har varit skitsvårt. När fick ni ångest över att ha ätit en brödskiva sist? Men jag gjorde det och bara åt. Alltså hetståt inte utan ÅT. Det har inte gått bra varje dag. Jag har hetstätit, självdestruktiva beteenden etc. Men med tanke på mina rädslor inför att äta på det sätt jag har gjort så har det varit marginellt.

Det har varit en spännande jäkla månad alltså. Ångesten är kvar, absolut. Åh så lätt ska det inte gå att bli av med den kära gamla polaren.  Men jag har lyckats strunta i den. Jag vill äta en macka till frukost. Det innebär inte att hela dagen är förstörd. Jag vill äta en efterrätt efter den fantastiskt goda varmrätten i en främmande stad. Det innebär inte att det är kört nu.

Det jag har kommit fram till efter min semester är att jag är inte på långa vägar klar med någonting, det är mycket att kvar att göra. Men att ingenting faktiskt händer om jag äter det jag varit rädd för. Rent fysiskt sett så mår jag mycket mycket bättre av lågkolhydratkost (alltså bubblet i magen efter bröd & allt fisande? Pallar inte det alltså), så det är vad jag kommer fortsätta med. Det är över 4,5 år av lowcarb nu och jag trivs. Men vill jag så kan jag. Utan att hela dagen är förstörd.  Det ska jag berätta för min psykolog imorgon.

Publicerat i Ätstörning, Vardag och sånt | Märkt , , | Lämna en kommentar